- Project Runeberg -  En gammal bok om människor och djur /
188

(1931) [MARC] Author: Axel Munthe
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När Tappio kom bort

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

NÄR TAPPIO KOM BORT 188

hopp i ens egen blick, där man som läkare stod vid en
dödsbädd, dessa brutna stämmor, som ropa efter hjälp ännu sedan
ordet och tanken flytt, dessa stelnade fingrar, som
krampaktigt gripa i lakanet liksom den drunknande griper efter
halmstrået och famlande söka ens hand för att krama sig fast vid
livet, dessa flämtande bröst, som spänna varje muskel för att
få in litet luft att ännu en stund kämpa den förtvivlade
kampen mot bödeln, som långsamt stryper sitt offer. Ja, Heine hade
nog rätt: Der Tod ist nichts, aber das Sterben ist eine
schänd-liche Erfindung...

Fönstren stodo öppna, och jag kunde där jag låg se ut
över golfen. Det var så lyckligt och solljust där borta, och
det var mig, som hade stränderna klätt sig i sin fagraste skrud
för att bjuda mig farväl. Jag såg bort till Capri, som låg där
i sin rosiga slummer, och jag tyckte det var bra hårt, om jag
nu skulle skiljas från den nejd, jag höll så kär. Där flög
liksom en lätt dimma över golfen, och jag hörde vänliga röster
från mitt livs fröjder ropa mig vid namn.

Så blev allt tyst, skymningen föll kring mig, och jag kände
mig så ensam.

Jag sträckte ut handen mot min vän, men han satt ej vid
min sida, jag kallade honom vid namn, men han kom ej. Jag
försökte tänka, att han gått ned med Cesare, och jag lyssnade
andlös efter hans steg i trapporna. Dörren öppnades försiktigt,
och Cesare kom in på tåspetsarna. "Var är han?" frågade jag.
Cesare försökte lugna mig med, att han strax skulle komma
tillbaka; men jag tvingade honom att berätta allt, och då
förstod jag, att jag var ensam.

Cesare hade stått i fönstret och sett mig komma hem, och
han hade burit mig uppför trapporna, ty jag hade svimmat,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 03:45:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gammalbok/0190.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free