Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del II - Tjugusjätte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÅSLISA 279
TJUGUSJÄTTE KAPITLET.
Det var ännu tidigt på dagen.
I Gro ss-Stauf fens trädgård blomstrade och doftade
det härligt i det klara solskenet.
Grevinnan Ange satt i lövsalen och skar bönor. Hon
hade knutit ett stort blått köksförkiäde över den
ljus-röda kattunsklänningen och vikit ärmarna högt upp
på de vita armarna. Som en sista kvarleva av
stadselegansen glänste ett smalt guldarmband omkring den fina
handleden.
Ange var alldeles ensam, och hon lyssnade på de
små fåglarna som sjöngo så underbara sånger för henne
från trädtopparna.
De sjöngo om den härliga, ljusa so-mmartiden, om
världen, som är så skön, om människorna, som äro
så lyckliga.
Dessemellan klingade pigornas muntra skratt från
ängarna, där de vände hö, och då och då förde iett
luftdrag med sig den ljuva hödoften.
En sådan morgon det var!
Ange lät den flitiga handen vila ett ögonblick och
drömde med Öppna ögon.
Vad det måste vara skönt att sitta i en sådan här
blommande trädgård och på avstånd se de vita
havsvågorna svalla. Reimar berättade henne så mycket om
sitt strandslott. Det måste vara ensligt där, men endast
för den som är alldeles ensam, för två vore det ett
paradis.
»Jag önskar jag vore en ’fågel, då flög jag väl
över det hav . ..!»
Ange smålog. Jå, ni små lyckliga sångare, som
kunna flyga, ännu avundas jag er icke, ännu är det ju
härligt att vara har! —
— God morgon, kära Ange! ljöd det plötsligt
bredvid henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
