Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XI - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GENEVIÈVE.
157
het, hvarmed hon i vissa ögonblick brukade
motsäga dem, som trodde sig ha danat hennes sinne
och hjerta efter sin förebild.
— Jag tackar er, att ni meddelat mig allt detta.
Jag vet nu, hvarför abbé Hardouin inger mig så
stor sympati.
— Geneviève! . . . sade fru de Préal strängt.
Men den unga flickan hade redan lemnat rummet.
Då tog fru de Chabrand till ordet i en ton af
segerglad sorgebetygelse:
— Min vän, jag hade varnat dig . . . Du kunde
icke vänta bättre af ett barn, som du upptagit från
gatan . . . Hon har de sinas instinkter.
XII.
I december månad angreps fru de Chabrand
af ett mycket smärtsamt reumatiskt anfall, som
under långa veckor höll henne instängd. Fast hon
blott hade mycket ringa sympati för fru de Préal,
fann hon beqvämt att ha henne till hands och
fordrade, att hennes nièce skulle tillbringa större delen
af sin tid hos henne. En oundviklig följd häraf var
den, att Geneviève något lemnades åt sig sjelf, ty
den gamla frun, som aldrig tyckt om henne, frågade
icke efter henne, och hon begagnade sig häraf för
att ofta återvända till Céline. Hon sammanträffade
der ett par gånger med Savigny, och dessa möten
gjorde ett allt djupare intryck på henne.
Arbetarens sätt att tala, entonigt, långsamt, opersonligt,
lidelsefullt, under ett sken af lugn och köld, verkade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
