Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
geneviève.
233
— Augustine, sade Jacques bestämdt, du har
bedt mig rädda dig . . . och jag skall rädda dig.
Om du stannar qvar här ensam, återvänder du i
morgon till rännstenen. En hederlig qvinna
erbjuder dig en fristad. Vill du begagna dig häraf
och underkasta dig det lif, som nu synes dig
outhärdligt, men som fordom var ditt, som var din
mors? . . . Vill du försöka resa dig, försöka åter
blifva en qvinna? . . .
— Och hvad är jag då? sade hon med ett
rått skratt.
Med en af dessa omkastningar, som utmärka
ett förstördt nervsystem, en fullkomlig oordning
till själ och kropp, utropade hon derpå:
— Det är sant. Jag är inte längre en qvinna,
jag är ett djur, jag är en eländig varelse, jag är en
skam för dig . . . Du får inte visa mig för Céline,
som skulle fasa för mig . . . Låt mig gå . . . jag
skall återvända till rännstenen, som du säger, och
du skall inte mer få höra talas om mig.
Och hon började åter krampaktigt snyfta och
föll sedan på nytt i en orolig sömn . . . Timmarne
gingo långsamt. Sent på eftermiddagen, då det
blifvit alldeles mörkt, väckte Jacques henne åter,
och de gingo. Hon gjorde intet motstånd, men
då de stego öfver tröskeln till huset, der fru
Grégoire bodde, det samma dit hon kommit en söndag
många år förut, gjorde hon en häftig rörelse för
att komma undan Jacques och fly bort. Fru
Grégoire väntade dem med högtidligt utseende. Men
då hon såg den stackars flickan så blek, så affallen,
så eländig, tog medlidandet snart öfverhanden; och
hon sade till henne:
— Sätt er, mitt barn. Jag skall ge er litet kaffe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
