- Project Runeberg -  En hvar sin egen gentleman /
46

(1894) [MARC] Author: Axel Wallengren
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

46
allvarsamt betvifla om mitt vederfående, då till all
lycka jag afbröt mina ben i slutet af femtionio. Jag
säger till min lycka, och detta med fullt skäl, ty tack
vare detta benbrott fick jag under ett halft år ägna
mig åt ett kontemplativt lif, hvarigenom jag bragtes
till? insigt om att mitt Iifs kallelse var att blifva rentier.
Jag har sedan dess ärligen sträfvat mot detta
mål, och då jag nu, efter att icke hafva skytt några
medel, ändtligen vunnit detsamma, ser jag till min
skräck, att jag sitter på grafvens brädd.
Mina ben äro åter hela, och jag kan dansa en
hel natt på dem, om jag så vill, men det vill jag
naturligtvis aldrig, ty jag liar min själ annat att göra.
Mitt utseende är sjelfva hälsans, och ingen kan täfla
med mig i de mest ansträngande kortspel. Men det
oaktadt är jag hardt nära förtviflan, ty jag har en
växt på näsan.
Denna växt började ganska oskyldigt, som en
liten phinne. I början var den som en knappnål,
men den slutade ingalunda — enligt ordspråket och
min hemliga förhoppning — med en silfverskål, utan
är nu närmast lik en silfverrofva. Med undantag af
färgen, ty den är röd.
Denna växt hänger rätt ned, och förorsakar mig
de största obehag då jag skrattar. Vanligtvis håller
jag näsduken för, men då jag hållit den der en timma
eller så tröttnar jag, och tappar näsduken. Då börja de
närvarande att skrika och skratta, och när jag af höf-
lighet vill skratta med, faller växten ned, så att jag
biter mig i den, och det gör mycket ondt.
Nu är den så sönderbiten, att den långt ifrån
att vara en zirat, är ett mirakel af trasslighet. Med
denna tuppkam kan jag omöjligen gå genom lifvet, i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:27:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gentleman/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free