Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Graniten från Tormoserödsfjellet i Bohus län och Så-valdysberget i Elfdalen förarbetas till qvarnstenar.
Att pegmatitgraniten användes för postlins- och glasbrukens behof har redan förut blifvit antydt. I anseende till sin hårdhet är graniten särdeles användbar till gatsten och vägfyllnad. Man har anmärkt, att dammet från sådana vägar lätt bindes af vatten och ej är skadligt för ögonen.
Man bör ej använda graniten till sådana byggnader, som skola innesluta föremål, hvilka äro ömtåliga för fuktighet eller erfordra mycken värme. Graniten är nemligen en god värmeledare och och afkyler sig snart, så att vattenångorna kondenseras och afsätta sig på granitväggarne. Fuktigheten låter derföre svårligen bortleda sig genom fönster och dragöppningar, utan qvarstannar i rummet och utmed väggarna.
Granitens förvittring och slutliga öfvergång till åker-eller kulturjord skola vi längre fram uti ett särskildt kapitel behandla i ett sammanhang med de öfriga bergarternas förvittring. Likaså kommer i slutet af bergartsläran att närmare redogöras för de olika åsigterna om så väl granitens som de öfriga plutoniska bergarternas bildning och uppkomst.
§ 57. Hälleflinta och felsitporfyr.
1) Hälleftinta är en bergart, som innehåller samma beståndsdelar som graniten, ehuru i så tät och intim blandning, att de särskilda mineralierna ej med blotta ögat kunna urskiljas. Hos några former af hälleflintan kunna likväl beståndsdelarne ännu åtskiljas, ehuru texturen är finkornig och tät. Denna varietet, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
