- Project Runeberg -  Skrifter. Jubileumsupplaga / 5. Prosa /
235

(1935) [MARC] Author: Gustaf Fröding
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fångar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Livet på en sådan plats har icke mycken likhet med
det halvt blaserade och dåsiga, halvt levnadsglada
vimlet vid en vanlig kurort. Vid brunnarne och baden är
den stora majoriteten endast måttligt berörd av krämpor.
Många komma blott för att vila sig eller emedan de icke
ha annat att göra. Det sjuka behärskar icke stämningen,
utan förefinnes som en mer eller mindre stark skiftning
i mörkt bland den allmänna färglösa flanörmässigheten.

Här är det icke så. Här är sjukdomen den allsvåldige
härskaren — den råder i varje cell och fiber, blickar ur
alla ögon, talar med alla tungor, dess ångestfulla
andetag ljuda genom natten, dess mörka slöja hänger över
alla dagens timmar.

Här finns ingenting gemensamt med det friska livet
där ute. Alla de intressets trådar, som knyta varje
människa till det stora samfällda strävandet, äro här
avklippta. Var och en lever inom sin slutna subjektiva
krets, är en värld för sig, där allt är mörkt och eländigt

— är försänkt i betraktande av sitt- eget jag med dess
ingrodda bitterhet mot allt och alla, dess förtvivlan för
framtiden och grämelse över det förgångna. Det är ett
dystert stirrande, ett halvhögt jämrande, ett oroligt
vandrande utan ände. Vore icke de gröna lövmassorna,
de brokigt skiftande blomsterbäddarne och de
levnads-lustige sångarne i träden, skulle man tycka sig försatt
till Dantes drömvärld med dess rastlöst irrande varelser.

Och likväl äro dessa människor icke dåliga. De äro
osaliga, så osaliga, som en människa kan bli, när varje
livsförhoppning är bruten och plågan genomtränger varje
vrå av ens varelse, såväl den själiska som den kroppsliga.
Men ingen har av lidandet blivit fullkomligt hård. Hos

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 04:42:00 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gfskrifter/5/0235.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free