Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 100 —
rädd för sin mamma, men den här gången svek
honom ändå modet. Ty nu kom: han ihåg, hvad
hon hade sagt om riset, och när han fick se
pappa, blef han riktigt ängslig. Ty pappa såg
bister ut och sade i en mycket allvarlig ton:
— Nu få vi lof att ta fram riset, Sven. Ty
det vet jag, att mamma har lofvat dig.
Då visste sig Sven ingen lefvande råd, och
i sin nöd tog han sin tillflykt till blommorna,
som han höll fram emot mamma.
Men det behöfde han inte ha gjort. Ty
mamma hade varit så skrämd, och hon var så
lycklig att ha fått honom tillbaka igen, att hon
bara tog honom i famn och lät honom smeka
sig, skrattade och grät om hvartannat; och till
sist tog hon blommorna ifrån honom och satte
dem i ett litet grönt glas, ordnade dem och lät
Sven se, hur vackert de stodo i solskenet. Då
uppgaf pappa alla tankar på afstraffningen, gick
in till sig och kände sig öfverflödig.
Men när mamma blef ensam med Sven, tog
hon honom i knät och berättade honom, som
om det varit en saga, hur orolig hon känt sig,
och hur hemsk hon varit till mods. Hon talade
om, att hon trodde, att Sven brutit af sig benet
och låg ensam i skogen, och att de inte skulle
finna honom, förrän han var död. Eller att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
