Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 113 —
och dock voro de mera lika än hvad mor och
barn pläga att vara. De hörde samman, som
om de skapats att städse följas åt, städse gå med
blommor i händerna, ända till lifvets slut gå
hand i hand och se i hvarandras ögon. Ingen
kunde se dem tillsammans, utan att hans
ansikte upplystes af ett soligt leende, och ofta kunde
jag märka detta och känna min egen rikedom
ökas.
Ty under denna tid kände jag lifvet rikt
och fullt som aldrig. Jag glömde åter allt, hvad
som fyllt min själ med tunga aningar och nuet
blef mig nog. Det föreföll mig, som om allt,
hvilket var sorgligt och svårt, hade vi fått
genomgå endast för att efteråt kunna njuta en så
mycket fullare lycka. Jag var tacksam för hvarje
ny dag, som gick, jag var glad, att jag kunde
glömma, och jag tyckte, att vi buros fram mot
en lycka, högre än den, hvilken människor nå.
Jag tror, att äfven min hustru, åtminstone
under en tid, delade denna min känsla. Ty det
var från henne, som denna ständiga ström af
lycksalighet utgick. Hon hade verkligen
återvändt till lifvet, hon kände sig frisk, hon lefde
under stora, gamla träd och i ett öfverdåd af
blommor. Hon hade oss alla omkring sig, och
ingenting störde hennes ro.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
