Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 187 —
Sätt dig hos mig, sade hon. Jag ska
inte bli häftig. Jag ska tala lugnt. Ty jag är
inte orolig längre. Jag känner bara, hur allting
brister. Jag är borta redan nu, fastän du inte
kan fatta det än, därför att du vet så litet, och
därför att jag så litet kunnat säga. Men
hvarför skulle jag säga dig det, förrän det var
alldeles nödvändigt? Ty jag har velat lefva med
dig, Georg, jag har velat lefva med dig, därför
att jag har älskat dig mer än allting i hela
lifvet. Jag är inte ung nu. Jag är så gammal,
som du aldrig kan bli. Det är bara, att du aldrig
har vetat det, aldrig har velat se det, och när
jag sett dig lycklig, har jag icke velat störa dig.
Men så långt jag kan minnas tillkaka, har jag
vetat, att jag icke varit som andra människor.
Inom mig har jag kännt ett behof att få dö.
Kan du förstå, hvad jag säger nu, Georg? Jag
förstår det ju knappast själf. När jag varit som
mest lycklig åt dig och barnen och allt som är
vackert, alltid har jag vetat, att en dag skulle
jag bort från alltsammans, och ingenting skulle
kunna hindra mig. Jag skulle vilja och icke
vilja, önska och icke önska. Men jag skulle gå
in i mörkret, där jag hörde hemma. Jag har
känt det så, att något skulle komma och tvinga
mig, säga mig, att jag måste. Mins du den vin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
