Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 196 —
för att själf ha den glädjen att se hans stora
öga lysa emot oss.
Ty det högra ögat var slocknadt och borta.
Ögonlocket låg slutet däröfver, som om halfva
hans lilla hufvud redan länge varit dödt, men
när det vänstra ögonlocket öppnades, glänste
ögat så mycket större. Det blef så allvarligt och
stort, som om det redan blickat in i en värld,
dit hans far och mor ännu icke haft tillträde,
och där vi icke skulle komma in, förrän den
sista förlåten brast, och vi följde honom på den
väg, där dödens klocka ringer, och där den, som
hör dess ringning, måste följa, hvilka band som
än hålla honom kvar vid jorden.
Här sutto vi, när dagens sol lyste, när regnet
därute föll, och när nattlampan inne i
sjukrummet spred sitt svaga, flämtande sken öfver den
hvita bädden. Och lille Sven själf, han, hvilken
våra blickar sökte, som våra tysta samtal rörde
sig om, och som vi hade slutat med att önska
befrielsen från alla plågor! Stilla som han lefvat,
låg han på sitt sista läger, och när min hustru
lutade sig öfver honom, rörde han sina trötta
läppar och kysste henne.
— Klappa pappa, Sven, sade hon. Pappa
är här.
Då riktade han sitt stora, trötta öga emot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
