Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 219 —
han alltid ville ha berättad för sig som en saga.
Den ringer i klockan, och den, hvilken icke
borde, blir kallad, men den, som kallelsen icke
gäller, får stanna kvar. Skillnaden är blott den,
alt jag ser döden på afstånd, långt innan han
hunnit fram, förstår att hans klocka skall
ljuda, och att den, för hvilken hon ljuder, skall
gå med glädje.
Men jag vill icke sitta ensam kvar och
förbanna dödens makt. Inom mig växer ett begär,
som går högre, än jag själf vet. Det är samma
begär, som när vissheten om barnets död tryckte
min hustru till jorden, manade henne att säga:
»Han skall inte dö. Han får det inte. Jag vet,
att han inte skall.» På samma sätt säger också
jag till mig själf: »Jag vill det icke. Jag vill
icke mista henne. Hon skall lefva — trots allt.»
Jag märker icke, att jag försöker det omöjliga.
Den kritik, som genast var vaken, när det gällde
henne, sofver, när det gäller mig själf. Jag vill
kämpa med döden för att behålla hennes och
min lycka, sådan den en gång blommade, icke
just när lifvet log omkring oss, men åtminstone
när vi tagit dess tuktan och ändå visste, att
lifvet kunde le. Jag vill göra allt för att vinna
henne tillbaka. Som Orfeus vill jag stiga ned i
dödsriket, med min kärlek vill jag tvinga henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
