Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
ställning. Doktor Faust hade verkligen hals öfver huf-
vud brutit upp frän Paris i sällskap med den sjuke må-
laren, och han hade också helt bokstafligt burit honom
på sina armar under resan till Meran. Han hade gjort
mer än så; han hade också på det finkänsligaste sätt
skaffat honom medel till uppehället vid kurorten — ge-
nom att i hemlighet inköpa en större tafla, som för
mästarens räkning exponerades hos en konsthandlare i
Paris.
Deraf kom sig den sjuke Meflstofeles’ varma tillgif-
venhet för doktor Faust, en tillgifvenhet som mindre
tog sig uttryck i orden än i den ton, hvarmed han tala-
de om sin vän. Orden hade oftast en bismak af lätt
ironi, som var den sjuke Meflstofeles egen, och som
icke gälde den han talade om, utan dem han talade till.
Men tonen var varm som sjelfva innerligheten. Den hlef
aldrig högljudd; den höll sig alltid nere i mellanregistret,
nervös och skygg — som hörde man sjelfva hjertat
klappa mellan orden.
Han hade hittills setat tyst och hört på medan de
andra läto sin kvickhet spela. Nu lutade han sig en
smula framåt, och den genomskinliga, nervösa handen
hörjade leka framför honom på bordet.
»Era sarkasmer träffa inte,» sade han. Han vände
sig icke till någon särskildt person, utan till hela den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
