Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
mande menniskor... Hon hade ju ingen rätt att gråta,
ingen anledning att gråta, ingenting att gråta för.
Hon satt stel och orörlig. Uttrycket i hennes an-
sigte, nyss så naturligt varmt, hade plötsligt blifvit så
onaturligt kallt. Pupillerna hade vidgat sig så, att ögo-
nen blifvit helt mörka — och dessa mörka ögon brunno
i ett ansigte blekt som vax.
»Ja», sade hon, för att säga någonting. »Jag be-
höfver inte presentera — tycks det.»
Hon bemödade sig om att tala i sin vanliga ton,
men det lyckades icke. Det klang hårdt och kallt —
som jern mot glas.
»Nej, det behöfver ni inte», sade han gladt. »Yi
äro gamla bekanta, fröken Margaretha och jag. Men jag
visste inte att ni...»
»Jo, jag är Margarethas faster.» — Hon kände en
riktigt bitter tillfredsställelse i att strax få uttala ordet,
som skulle ge intryck af en gammal passerad kvinna —
det brände henne på tungan, innan hon,fick det sagdt.
Han märkte ingenting. Han var så helt upptagen
af Margaretha. Till henne ställde han sina ord — allt-
jemt med detta skälfvande, smekande uttryck af bunden
värme; och hans ögon lemnade icke hennes en sekund.
Han satt och såg rakt ner i dem, med en förnimmelse
af att han var borta från verlden — långt borta — som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
