Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
Faust satt der nu, lik en oerfaren skolyngling, och
anade intet af hvad som föregick i detta kvinnohjerta,
som var honom så nära, att han endast behöft sträcka
ut sin hand för att taga det.
Stackars doktor Faust! Det var just derför, ensam-
hetskänslan numera så ofta kom öfver honom, och det
var just derför han sökte inbilla sig sjelf, att han var
gammal.
Han hade en nedslående förnimmelse af, att han in-
genting hade att ge henne nu. Det hade varit så annor-
lunda förr — den gången, då hon tagit helsans gåfva
ur hans hand. Då behöfde hon honom — behöfde hans
vård, behöfde hans skydd, behöfde hans arm att stödja
sig vid. Det var just i medvetandet derom, som hans
kärlek vuxit upp.–––- Nu deremot! Nu satt hon der
så säker, så sund — och så skön. Hon behöfde honom
icke längre. Och doktor Faust var en gammal man —
35 år!
Han hade omedvetet slagit in på den välkända strå-
ten, och innan han sjelf visste ordet af, stod han utanför
en dörr, tryckte på en knapp och hörde som i en dröm,
en elektrisk klocka ringa. Strax derefter var det som
om han vaknat vid ljudet af lätta steg — friherrinnan
kom sjelf och öppnade.
»Tänkte jag inte, att det var doktor Faust! Stig
in, stig in! Ni kommer just som om ni vore kallad —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
