Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 STORA SJÖORMEN,
när han det gjorde, då gaf han till ett vyrålande, som
när stormen tjuter i en opprutten rigg, och han var
så viss, så just som han körde gapet under vatten,
fick han opp stjärten. Den var grön den också, och
i spetsen satt just som en stor skallra, som han skrälde
med aldeles omänskligt. Men då sprang jag fram
och fick fatt i en yx. Jag tog ett riktigt tag med
båda näfvarna, och jag högg till, det värsta jag orkade.
Tre gånger fick jag hugga. Men tredje gången flög
skallran loss. Den sjöng som en gongong och flög
tvärs öfver storbommen och ner i sjön.
»Efter den betan såg vi inte sjöormen längre.
Men hela natten kunde vi höra hur han tjöt. Och
det lät, som när de’ blåser i en mistlur vid riktig
dimma.»
Se, det var en historia, som Olle och Svante
tyckte om. De hade hört den många gånger förr.
Men de ville altid höra om den. De blefvo så funder-
samma, och de undrade, hur det skulle vara att
möta sjöormen, när de voro ute och seglade. Det
ville de inte, förstås. Men de skulle bra gärna ha
velat se honom ifrån land.
»Tror Söderman att det fins många sjöormar?»
frågade Ole till sist.
»Så vidt som jag vet», tyckte Söderman, »så fins
det då inte mer än en. Och det är inte många nu
för tiden, som har sett’en.»
Olle funderade igen, och så frågade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
