Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Det för-historiska tidehvarfvet - II. Sveriges ur-invånare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjöar och berg, voro vildar af den hyperboreiska stammen.
De bosatte sig gruppvis i skogarna längs insjöar och floder,
i hvilka de idkade sitt fiske och sin jagt. Deras boningshus,
uppförda af sten och torf, voro byggda i form af aflånga
fyrkanter, försedda med en gång, vänd emot solsidan. Gången
var så låg, att invånaren måste krypa in i stugan, då han
ville inträda. Det platta taket var gjordt af stockar, på
hvilka ris och jord uppkastades, och det hela öfverhöljdes af
en grön torfsvål, sa att det liknade en jordhög. Vildarne
kände bruket af eld och hade till och med brända lerkärl.
Eldstaden var i ena ändan af det aflånga huset. De klädde
sig i hudar, som voro tillskurna och försedda med knappar
och bennålar. De lefde af den fisk de metade i hafvet och
sjöarna. Med båge och pilar, som förseddes med spets af
flintskärfvor eller ben, jagade de smärre djur och fåglar.
Med kastspjut, lans och harpun, likaledes tillspetsade med sten
och ben, angrepo de de större djuren, såsom hjorten, elgen,
renen, uroxen, bisonoxen och vildsvinet i skogarna, samt
skälen och andra speckdjur på vattnet. De visste att genom
kokning tillreda sin föda. Men de kände icke åkerbruk. De
egde hvarken hästar eller boskap. Det enda tama djur, som
utgjorde vildarnes följeslagare, var hunden. Det är troligt att
de begagnat hundarna äfven till dragare för slädar. Något
slags skrift, vare sig runor eller hieroglyfer, egde de icke.
Om deras religion kan man icke göra sig något bestämdt
begrepp. Man träffar inga afgudabilder bland deras
qvarlåtenskap. Men att de haft något dunkelt och oredigt begrepp om
själens odödlighet, kan man sluta deraf, att de åt sina döda
uppförde hus, lika dem, de lefvande bebodde, endast med den
skilnad, att grafkamrarne förseddes med tak af stenhällar.
Liken insattes uti dem i samma ställning, som personerna
haft i sina stugor, och omkring dem lades deras dagligen
begagnade redskaper och vapen. De brände aldrig sina lik.
Man har undersökt de hufvudskålar, som blifvit uppgräfda ur
de Skandinaviska vildarnes grifter, och funnit dem ega stor
likhet, i form och storlek, med Lapparnes. De äro mer runda
än ovala, med korta, nästan som afhuggna, nackar. Tiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
