Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Det katolska tidehvarfvet - 2. Unionstiden - I. Albrecht af Meklenburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyskarne kallades för denna sin rofgirighet G arpar, som
var ett öknamn. Då bönderne af dem ledo förfång och orätt,
och deröfver klagade hos konungen: ”Söte herre konung!
skipev oss rätt!” svarade Albrecht på sin Tyska mundart:
”Ich kan nicht bettern, mm leue Knecht !M (Jag kan icke
hjelpa, min kåra dräng). Bönderna blefvo derefter förhånade
af de Tyska hofmännen.
Under Albrechts tid lefde det mäktiga riksdrotset Bo
Jonsson Grip, som först bebyggde Gjppsholms slott. Han var
den rikaste man, som någonsin varit i Sverige. I alla
landskaper af riket egde han gårdar, så att han kunde resa
rundtomkring landet, utan att behöfva sofva under annat tak
än eget. Vid sin död (1386) testamenterade han bort bland
annat 115,000 lod silfver. Föröfrigt var han en grym och vild
man. Bland andra brott begick han ett mord inför sjelfva
högaltaret i Franciscaner-kyrkan (Riddarholms-) i Stockholm.
Men ingen vågade derför tilltala honom. Vid sin död
utnämnde han tio de förnämsta herrar i riket att förvalta sina
efterlemnade egendomar, hvaribland voro de flesta af rikets
slott och län, som han innehade såsom panter för de
summor, han lånat Albrecht
Albrecht blef glad öfver hans död, och beslöt att
indraga en del af förläningarna. Men häröfver blefvo herrarne
ytterst förbittrade. En bland dem, Erik Kjellsson Puke, hade
dessutom en personlig anledning till vrede emot Albrecht.
Han hade nemligen insatt sin dotter, den sköna Elisif, att
uppfostras i Riseberga kloster. Der hade en af Albrechts
Tyska hofmån, Bernhard Långe, fått se henne. Sedan han
fått konungens bifall, bortröfvade han henne ur klostret, och
förde henne till ett skepp, för att segla till Tyskland. Då
den fromma jungfrun bad Gud om bistånd, uppkom en så
ryslig storm, att skeppet kastades’mot Gottland, och förgicks.
Tysken och all hans besättning drunknade, men Elisif flöt
oskadad på vågorna till lands. Hon fortfor derefter att egga
sig åt klosterlifvet, och vann mycken vördnad för sin
helighet och fromhet. ^
Erik Kjellsson och hans vänner beslöto snart att afsätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
