Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Det Lutherska tidehvarfvet - 3. De tre stora Carlarne - X. Carl XII:s död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skjuten af en förrädare genom hufvudet. I dödsminuten lade
han handen på sin värja och sjönk i denna ställning mot
bröstvärnet.
Den äkta urnordiska dygden tapperhet har aldrig varit
fullkomligare förkroppsligad än i Carl XII:s person: ty ett
tapprare hjerta än hans har aldrig klappat i ett menniskobröst.
Det öfverdåd, hvartill han dref sin tapperhet, var otroligt,
och hans namn lyser derföre i sjelfva den nyare historien
liksom en romantisk uppenbarelse från sagotiden. Han
sjelf var i det adertonde århundradet en gengångare från
vikingaålderns mest glänsande dagar. Han var den siste vikingen.
En oemotståndlig inre makt ryckte honom ut att söka
striden. Sina krig förde han derföre med en oböjlig tro på
rättvisan, ett bergfast förtroende till Gud och sitt hjeltemod.
Carl XII:s karaktär var ädel och älskvärd, hans sinne öppet
för de milda känslorna af syskonkärlek, vänskap och välvilja,
samt hans tanke ingalunda inskränkt allenast inom krigets
yttre verkningskrets. Han egde en hög bildning och en
äfven i filosofiska kunskapsarter uppöfvad tankeförmåga. Han
icke blott älskade, utan befordrade med verkligt kunglig
frikostighet vetenskaperna. ”Kroppen är i sig sjelf ett dött
väsende,” yttrar han i en samling af tankesatser, som blifvit
förvarad åt efterverlden; ”den lefver endast genom själens
verkan.” Han fordrade allt af de sinas enskilda förmåga,
liksom af sin egen, så att hans krigskonst förnämligast gick
ut på att lemna rum åt den djerfvaste personliga tapperhet.
Han visste huru mycket han kunde räkna på de kämpars
kraft, för hvilka han gick i spetsen, och hans dispositioner
voro, efter denna grundsats, lika snillrikt beräknade, som
mången annan lysande fältherres efter grundsatsen att ordna
djupa massor af krigare till öfvervigt emot fienden.
Efter hans död lefde ännu länge en och annan af hans
följeslagare i krigen, och kunde berätta om hans kärlek för
sina soldater, hans lugn i faran och hans öfriga personliga
dygder. Desse hans krigare kallades efter honom Caroliner.
Återblick: Carls återkomst. Baron Görtz. Tåget mot Norrige.
Konungens död vid Fredrikshall. Hans karaktär. Carolinerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
