Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klockringningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
haft sitt herberge hos Jan Jansson, och sålunda äfven
hört spökeriet. Han hade läst många fromma böner
deröfver, men det försvann icke. Emellertid gjorde
spöket ingen skada. Både husbonden sjelf, hans hustru
och barn och tjenstfolk samt alla hans egodelar,
befunno sig i största välstånd. Han hade således
intet annat ondt af spöket, än känslan af det hemska
i dess tillvaro.
Då hustrun berättade, att de underbara ljuden
nu så tidigt på aftonen förnummos, blef Jan Jansson
orolig. Han bad henne icke låta sig märka för
husfolket, och gick sjelf att uppsöka grannarne.
Både Nils Ersson och Håkan Svensson blefvo
ganska allvarsamma vid sin grannes berättelse. “Det
bådar något,“ påstod Nils. “Här kommer något oväntadt
att hända,“ mente Håkan. “Ja, visst tilldrager
sig något nytt,“ biföll Jan.
Sedan gubbarne en stund funderat, visade sig i
skogsbrynet en ryttare, som snart åtföljdes af några
andra. “Se der ha vi det,“ inföllo alla tre
bergsmännen på en gång. Då ryttarne kommit något
närmare, utbrast Jan: “Det är kungen! och, om jag ser
rätt, rider vår lille prins bredvid honom. Han vill
visst hafva herberge här öfver natten.“
Bergsmännen skyndade hvar och en hem till sig,
för att bereda sina hustrur på de främmandes ankomst,
och gingo derefter utför backen ned till smedjorna,
der vägen framgick.
På en stark, kolsvart hingst satt den reslige
konung Carls allvarsamma gestalt. Hans dystra ögon
betraktade uppmärksamt belägenheten, och på den
fårade, höga pannan hvilade en djup tankfullhet.
Bredvid honom red på en hvit gångare den åttaårige
prins Carl Philip, en vacker och glad gosse. Sviten,
med tross och packhästar, följde efter dem båda.
Så snart kungen blef varse de tre bergsmännen,
steg han af hästen och nickade vänligt åt dem. De
togo af hattarna och betraktade honom med forskande
blickar. Han hade väl blifvit kallad bondekungen
för sin vänlighet mot allmogen, men det hände att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
