Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ansigte, hvaraf endast en fin haka, till färgen lik de
blekaste bladen af en tömros, var synlig»
Så snart gumman några ögonblick, med ett
uttryck af sorgligt välbehag, betraktat den slumrande,
drog hon sig tillbaka, ställde lampan på bordet och
gick ut.
Allt var tyst i den lilla kammaren; lampans
matta sken smög sig emellan gardinerna och upplyste
en luta, som hängde innanför paulunen, samt speglade
sina darrande strålar i diamanterba af ett guldkors,
som vid ett svart band hängde just öfver lutans
strängar.
Hastigt satte sig den lyssnande flickan upp, och
hennes stora blå ögon glänste fram mellan gardinerna
och tittade oroligt omkring i kammaren. Hon sträckte
derelter armarna mot höjden, och ett bedjande uttryck
sväfvade öfver hennes sköna anletsdrag. Den
femtonåriga flickan var en af dessa spensliga, fint bildade
gestalter, hvilkas ädla former nästan alltid innesluta
en djupkänslig och svärmande själ af hög kraft och
häftiga lidelser.
Då flickan öfvertygat sig att hon var ensam,
lutade hon sig åter ned i bädden, sammanknäppte
händerna öfver sitt bröst och fastade sina ögon
tankfull på de svagt skimrande diamanterna.
En djup suck höjde hennes bröst; i hennes öga
framträdde en tår, täflande med ädelstenarna i
glimmande klarhet.
Hennes själ vaggades småningom bort på den
blånande strömmen af sorgliga minnen, liksom en
slumrande svan gungas bort på lätta vågor. Ur de
heliga drömmarnas verld, dit hennes inre sväfvade
hän, smög sig stundom en tanke, i rädd hviskning,
öfver hennes dunkelröda läppar.
“Borta! för evigt borta!“ suckade hon, och de
sammanknäppta händerna släppte hvarandra, liksom
mattade af det smärtande i denna tanke.
“Evigt!“ återtog hon, djupt, djupt bäfvande, i
det den klara tåren lossade sig ur hennes ögonhår
Mellin, Noveller. II. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
