Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ryttaren drog sig tillbaka ur dörren och slöt
den lika sakta igen efter sig. Betjenten pysslade litet
om sin herre, makade ett dyrbart, väl beslaget skrin
så nära intill sängen, att det var lätt för den liggande
att räcka det, samt gick ut.
I samma ögonblick inträdde en krigare, som blof
stående tyst och orörlig, som en bildstod, innanför
dörren.
Befalhafvaren mätte honom med ett skarpt
pröfvande ögonkast, och vände derefter sina blickar
emot fönstret, öfverlemnande sig åt sina betraktelser,
medan ett allt starkare purpursken utbredde sig öfver
rutorna.
Den vilde krigarens själ öfverlemnade sig åt
minnets drömmar. Liksom en vingsårad örn, i tvära
kastningar och afbrutna utflygter, i en storm sväfvar
öfver de brusande vågorna, så öfverflög hans tanke
skiftande taflor af ett stormigt lif, fullt af blodiga
strider och vilda äfventyr, men förädladt och för-
* skönad t af en obefläckad krigsära. Skönare bilder,
heliga och dyrbara för hans hjerta, framskymtade
äfven ibland hans minnen, och då och då smög sig
hastigt ett ord öfver hans skäggbeprydda läppar.
“Hon är död!“ sade han för sig sjelf, .och den
vid förfarliga dödsuppträden väl vane krigaren kände
en hemsk rysning ila genom sitt hjerta.
“Den falska!“ tilläde han efter en lång tystnad.
“Och dock, — jag älskar henne ännu! Jag älskar
henne i hennes dotter!“
En glimmande solstråle, den första från den
uppgående solen, träffade fönstret liksom det skarpt
flygande skenet af en blixt. Han gjorde en häftig
rörelse med hufvudet och vände bort sitt ansigte,
men hastigt betraktade han ånyo det allt klarare
belysta fönstret.
“Ja, jag känner att jag älskar denna ljufva
varelse! Hon är skön som modren, men renare. Hon
är oskyldig!“
Ett uttryck af stilla välbehag utbredde sig öfver
han9 ansigte, medan den sköna flickans gestalt sväf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
