Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han innebränd eller fången. Den goda jungfru Helena
söijde honom också så innerligen; dock böljar nu,
Gudi lof, hennes sorg att sakta sig sedan någon tid.“
Öfversten belönade den berättande gamle med
en bifallande nick.
Den härigenom uppmuntrade kyrkoherdens
uppsyn blef förtroligare. Han fortfor: “Ja, eders nåde!
Det kan uppröra ens innersta hjerta, att en ung man
såsom herr Eabian, skall så tagas bort i sina halfva
dagar. Jag vill bekänna, att jag älskade honom af
hjertat, mest för hans fru moders och systers skull,
ehuru han gjorde mig många elaka spratt. Men det
gör mig ondt om den fromma oskyldiga Helena, att
hon skall lida af sin slägts fiender; ty de säga,
att ryssarne blifvit ditskickade af slägtens ovänner.
Herren döme! Han förmår väl vända allt till det
bästa. “
“Hvad känner ni då om slägtens fiender, fader
Andreas ?‘* afbröt faltöfversten hastigt."
“Ack, hvad vet jag, arme man?“ yttrade
kyrkoherden. “Hvad den saliga biktat för mig, hvarken
får eller kan jag uppenbara. Men jag vill bedja
Herren, att d«n afiidnas fiender och förföljare måtte
likaså kristligt sinnade, likaså försonlige och likaså
oskyldige, som hon, kunna framträda för Hans domstol
som ransakar hjertan och njurar. Hon förlät alla i
sin dödsstund, derföre hvilar hon i fred, och den
rättfärdigas barn skall väl Herren i sinom tid åter komma
ihåg och upphöja. Ty den, som Herren tuktar och
förödmjukar, honom upphöjer han åter!“ -
En klar och lugn blick ur den gamles öga
trängde djupt in i krigarens hjerta. Det var som
om en mäktig ande talat ur deu fromme gubben.
Eältöfversten lutade tankfull sitt hufvud emot
handen och vinkade åt kyrkoherden, att han skulle
tystna.
Hattulanius tycktes något bestört öfver vinken,
men han lydde den, Upptog ånyo sin bok och begyute
läsa,, under det likväl esomoftast en blick halkade
öfver boken på den grubblande främlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
