Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ynglingen återkom att söka sin ros. O, flicka! Det
var hårda eder hans skakade hjerta svor i den rödas
tomma kammare, i skenet af en blodig aftonrodnad.
Det var vilda förbannelser han utgöt i hennes park,
i kolmörk höstnatt. Men det vardt ett stilla, tyst
månsken efter midnatten — och han gret glödande
tårar på den hvitas graf.“
Med djup rörelse och spänd väntan hade flickan
hört hans berättelse. Hon sankte sorgfull sitt hufvud
och aftorkade tårarna, som långsamt rullade utför
hennes kinder.
“Helena!“ tilläde öfversten med en darrande ton.
“Jag vill berätta mera! Den bedragne ynglingen drog
i riddarens spår, och i det ena oväntade slaget efter
det andra träffade hans hämd deras lycka. Riddaren
kämpade mot en fiende, som han icke såg, men hvars
förföljelser han erfor, tills hans öde dock förunnade
honom en ärofull graf och ett odödligt namn. Men
haus ätt måste utplånas från jorden: det var
förbannelsens och hämd-edens ord.u
På Helenas bleknade kinder förstelnade tårarna,
och hon såg med stum ångest berättaren i hans dystra
ögon.
“Din moder, unga flicka/* fortfor öfversten, “var
en rodnande ros, men du är mera lik hennes syster,
den hvita Helena. Du arma lilja! Din faders ätt är
utgången, jag vet det, ty min hämd har förföljt de
bortgångna, men de hafva undkommit mig genom
döden. Jag är oskyldig i deras blod.u
Helena nedslog bäfvande sina ögon, men lyfte
dem åter hastigt emot himmelen med ett underbart
uttryck.
Öfverstens röst darrade sakta, då han sade:
“Äfven jag vill tacka Gud, som gripit undan hämden
och blodskulden från mig. Min Helena, kan du
glömma att mitt svärd sväfvat öfver ditt hufvud ?“
Flickan tryckte tigande sin hand emot sitt hjerta
och såg på honom med en blick, såsom en försoning
och förlåtelse förkunnande engel.
“Helena!“ fortfor öfversten. “Jag tror ditt ögas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
