Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man med slug uppsyn och beräknad hållning, som
satt bredvid flickan, vände bort ögonen. Konungen
var utmärkt artig emot den kalle holländaren, men
hans artigheter voro egentligen ämnade åt hans lifligare
dotter, som med ett flygtigt leende eller spelande
ögonkast besvarade dem.
Kyrkoherden, som märkt konungens nedlåtenhet
emot alla, beslöt isynnerhet att begagna sig af tillfallet.
Liksom for att trotsa den fåordige öfversten, som icke
tålte någon vidlyftig berättelse, gaf den gamle,
uppmuntrad af konungen, luft åt sin pratsamhet. Han
talade förnämligast om Wredeska huset på Anjala,
hvilket isynnerhet fastade konungens uppmärksamhet
och deltagande, särdeles som under detta samtalsämne
det icke undgick hans majestät, att öfverstens anlete
mulnade.
De båda älskandes blickar möttes esomoftast,
med uttryck, som i öfverstens öga var eftertänksamt
och pröfvande, men i flickans oroligt, tankspridt,
för-virradt.
Då äfvan holländaren fal de något uttryck om
Wredeslägtens utgång med herr Fabian, Helenas bror,
faste konungen särdeles skarpa blickar på öfversten.
Denne samlade på en gång all sin beslutsamhet,
och yttrade med hög röst: “Tillåt, nådige herre och
konung, att jag begagnar de få ögonblick den nåden
af eders majestäts personliga närvaro är mig förunnad,
att frambära ett vigtigt åliggande. Eders majestät
har beordrat mig att genast rycka i falt härifrån till
Augdow, och ingen kan villigare än jag skynda till
striden för eders majestäts krona och ära. Men jag
vågar förut anhålla, att eders majestät ville afgöra
min enskilda lefnadslycka. I fall jag dör, vill jag lemna
åt den sista af slägten Wrede, denna unga
adels-jungfru, hennes ärfda gods behållna. Ingen manlig
afkomling af Henrik Wrede lefver nu mera, som jag
hoppas...“
“Öfverste De la Chapelle!“ afbröt honom
konungen, i det en blixt af ädel hjeltevrede flög öfver de
sköna, furstliga dragen; “jag förlåter eder det blinda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
