Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helena Wrede. Ett romantiskt utkast från Gustaf II Adolphs tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han skyndade att gå till sängs och gömma sig i
de röda förhängenas skugga.
Han försökte att somna, men det var förgäfves.
Stormens dån, som väl aldrig förr stört hans ro,
åter-skallade i hans eget inre på ett underbart sätt.
Oroliga och orediga aningar, dem han våldsamt sökte
förjaga, höllo honom vaken.’
“O min Helena!“ suckade han. “Har du tagit
med dig bort härifrån de oskuldens och fridens ongtar,
som vakade öfver din ro? Jag vill icke missunna dig
deras himmelska sällskap. Ack! det skall blifva min
salighet att finna dem hos dig.“
Jungfru Ebba Brahe och fru De la Chapelle,
hållande hvarandra om lifvet, vandrade af och an i
en stor, ödslig sal, upplyst af ljuskronor och lampetter.
Det var enkedrottningens stora danssal. Båda voro
de sorgligt stämda; men Ebba, som egde ett lugnare
lynne, bemödade sig att trösta sin häftiga vän, som
tycktes djupt upprörd.
“Ja, det måste vara förbi!“ sade Ebba. “Jag
inser, att jag icke har någon lycka att vänta af ett
så flyktigt hjerta som hans. Tro mig, Helena, man
är icke så lycklig, som man vill inbilla sig, då man
är ung. Hade man icke en bättre och lugnaro fristad
för sitt samvete än ungdomskärleken, så vore man
förlorad. Nej, det finnes ingen annan sällhet, än att
uppfylla sina pligter; så tror jag ifrån denna stund.“
“O Gud!“ suckade Helena. “Hvilka pligter! Jag
ryser för dem!“
“Gör icke det, JIelena!“ återtog Ebba. “Tro mig,
den lugna lyckan att vara en ädel, allvarlig mans
hustru, är i sjelfva verket mycket förmer än nöjet af
en ynglings flyktiga tycke. Det är icke så svårt att
offra kärleken åt vördnaden. Mången får offra den
åt den iskalla pligten utan annan lön än likgiltighet
och förakt. Det är en gång vårt öde såsom qvinnor.“
“Ack, det är ett hårdt öde!“ klagade Helena.
“Men du bär ju ditt med styrka. Jag ser dock, att du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
