Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Borghöfdingen i Sandomir. Ett drag från konung Carl X Gustafs fälttåg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kade han Måns förut till judens boning och begaf sig
sjelf efter.
Dörren öppnades af en tjenarinna, som visade
honom in i ett rum der Judyta sjelf bodde. Den unga
judinnan emottog honom med ett uttryck af
blygsamhet och vördnad, hvilket åt de orientalist t sköna dragen
gaf ett underbart behag. Hon bar en dyrbar och rik
drägt, hvars bjerta farger och rika broderier särdeles
klädde hennes mörka skönhet. Hon omgafs i sitt rum
af en brokig och sällsam, men ingalunda smaklös prakt.
Allt omkring henne antydde rikedom, men deqemte
en tänkande och mångsidigt bildad andes
sysselsättningar och njutningar. En harpa och några andra
instrumenter, målningar och böcker voro kringströdda i
rummet med en smak, som visade att de med afsigt
blifvit så ordnade.
Då hon slog upp de stora svarta ögonen emot
den inträdande, ljushårige, blåögde svensken, var det
som om tvänne ytterligheter mött hvarandra: det var
södern och norden, som i dem blickade på hvarandra.
En känsla af djup beundran ilade genom Cronlood,
medan på hennes kinder en ljuf rodnad målade
blygsamhetens rosor.
“Jag helsar er, min ädle riddare!“ sade hon i
det hon med smidig rörelse, hvilken på ett
oförklarligt sätt förenade ödmjukhet och stolthet, djupt böjde
sitt hufvud inför honom.
“Jag har att tacka er för mycket, för mer än jag
kan förklara, “ tog borghöfdingen till ordet. “Ni har
trott er skyldig mig tacksamhet, men ni har visat
mig så mycken välvilja, att jag nästan skulle vilja
tacka er for min och de minas säkerhet. Ni gjorde
mig åtminstone uppmärksam i tid på det tillämnade
förrädiska anfallet. Tillåt mig att återlemna er den
ring, ni skickade mig! Jag har under belägringen
beständigt burit den, och skulle icke lefvande
öfverlem-nat den i någon annans hand än er egen. Men nu,
då jag sjelf sett er, måste jag fullfölja min föresats
att återställa er den, om det också möjligtvis nu icke
sker lika gerna. En så ringa tjenst, som jag hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
