Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Casimir de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett uttryck af raseri flög öfver grefvens drag.
Han bet vildt sina tänder tillsammans och kastade på
den unge herrn en blick, som, om den kunnat
verkliggöra i handling hvad den uttryckte såsom mening,
§kulle genomborrat honom och kastat honom liflös
till jorden. Men grefve Beventlou måste finna sig i
omständigheternas tvång. Med en stolt åtbörd spände
han af sig värjgehänget och räckte vapnet åt den
grof-lemmade svensken, hvilken fattade det med en isköld,
som utvisade, att det icke var första gången han
mottagit en fången officers väija.
Grefvinnan Ebba kastade en blick af segerglädje
på grefven, men Eleonora tycktes bekymrad. “Grefve
Beventlou!“ sade hon. “Kom ihåg, att vi först
upp-trädt såsom bönfallande, såsom hjelpbehöfvande. Ni
har trott er skyldig edra pligter att forfara strängare
med oss, än vi anse för billigt. Det är derföre nöden,
som tvingar oss till de mått och steg, som min raske
och ädle stallmästare funnit nödiga. Ni kan inom er
icke anse oss handla orätt, som vi nu göra. Om ni
finner nödigt att för er konung framföra underrättelsen
om denna händelse, behagar ni frambära till Hans
Majestät min smärtsamma klagan deröfver, att jag, då
jag står på mitt fäderneslands jord, skall hotas med
fångenskap och höra min gemål anklagas for förräderi!
Säg då också for Hennes Majestät drottning Sophia
Amalia, att jag känner det dubbelt bittert, att vara
så förföljd af hennes vrede, då jag städse för henne
burit en uuderdånig vördnad. Och ni sjelf, grefve
Beventlou, ni som ofta varit en aktad och ärad gäst
i vårt hus, göm äunu i urt bröst en käusla af
välvilja for oss i vår olycka. Det är icke rätt
ädelmodigt, min grefve, att slita vänskapens band, så snart
sorgen och lidandet skilja väuner från hvarandra. “
Grefveu var öfvurraskad och rörd af den talandes
värdigt, af hennes ord. Men han drog dystert
ögon-bry. en tillsammans och svarade långsamt: ‘Gud skall
veta, att jag icke vill såra och förolämpa någon dam,
men jag nödgas inför Gud förklara, att det alldeles
icke är olyckan, utan något helt annat, som aflägsnat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
