Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jacob Casimir de la Gardie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
från båda sidor tystnat, då man icke mer såg hvart
man skulle rikta sina skott och endast elden af
skjutningen skulle utvisat för fienden hvart de skjutande
borde vända sig. Danskarne gingo, såsom vanligt,
till hvila, medan i svenska lägret alla sysselsattes med
bestyren om den förestående betydelsefulla striden.
Do la Gardie, som kände sig sällsamt upprörd,
gick af och an i sitt tält. Han hade utdelat alla
nödiga befallningar och väntade endast att timman till
anfallet skulle inträffa. Sällsamma tankar hvälfde sig
igenom den unge höfdingens bröst. Han öfversåg,
med en tyst bäfvan, sina minnens tafla och hela hans
förflutna lif framstod i en bild för hans själ.
Det var bilden af en glad och lycklig ädlings
och krigares äfventyr, som framstod för grefven. Son
af en stor fältherre, en af Sveriges förnämsta ädlingar,
hade grefve Jacob Casimir De la Gardie erhållit en
uppfostran, som utvecklade hans goda anlag, och som,
då han med sin äldre broder följde till Paris och der
lefde med de ridderlige fransmännen, förvärfvade
honom en sådan aktning, stt konungen i Frankrike,
för att få behålla honom i sin tjenst, erbjöd honom
ganska höga beställningar vid sin armé. Men grefve
Jacob, som utmärkt sig såsom frivillig i franska armén
vid några tillfällen, föredrog att, efter slutade
utländska resor, återvända till fäderneslandet, der han
af drottning Kristina upphöjdes till svenska rikets
högsta värdigheter, riksråd och öfverste för lifgardet.
Dessutom erhöll han till gemål den skönaste ef Sveriges
fröknar, Ebba Sparre. Hans bana under Carl Gustafs
regering var icke mindre lysande: bedrifterna under
Polska kriget hade upphöjt honom till general för
Svenska arméns infanteri. Den tjugusjuårige hjelten
hade endast en sorg, det var bekymret för sin
grefvinna. Men denna sorg i ett ungt hjerta var så stark,
att den till och med motstod ärans och segrens
hänförelser.
Der han nu, öfverlemnande sig åt sina minnen,
beredde sig till den förestående vigtiga stunden,
stördes han af kamnr.artjenaren, som, bugande i tältöpp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
