Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tåget öfver Stora Bält
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig till Sprogö. Jag har låtit ett par kompanier af
Fabian Berends finska ryttare förfölja det.“
“Således ligger Stora Biit säkert ?“ inföll konungen.
“Ers majestät," inföll Wrangel, “om också isen
kan bära några strödda truppafdelningar —“
“Min bäste Wrangel, “ afbröt honom fconungen, i
det han klappade honom på axeln, “vi befinna oss ju
ännu i all trygghet på Fyens säkra land. Här måtte
vi väl icke sjunka.“
Riksamiralens ögonbryn rynkades och ett drag af
förtrytelse glimmade i hans ögon.
Men konungen fortfor: “Jag vet för öfrigt, min
tappre och ädle vän, att om det skulle gälla, ni
ingalunda vore den siste att möta långt större faror, än
faran af ett tåg äfven öfver Stora Bält. Tro mig, ji
värderar er vishet och omtanka lika högt som er
tapperhet. Det är likväl ni som har det största
falt-herrenamnet, grefve Carl Gustaf Wrangel!“
Riksamiralen bugade sig. “Ers majestät,“ yttrade
han, “uppskattar allt för högt min förmåga och mitt
namn. Men hvad uppriktig vilja, trohet och nit
beträffar —“
“Så känner jag min gamle vapenbroder alltifrån
tiderna i den store Torstensons läger.“
Wrangel rätade sig. Ett uttryck af
tillfredsställelse strålade ur hans ansigte, och han sade: “Nu, ers
majestät, nu är ers majestät längre än han! Han gick
aldrig öfver Lilla Bält.“
Nu fastades konungens blickar på de fem danska
riksråden. Genast närmade han sig dem med denna
intagande fryntlighet, som låg i hans naturliga lynne.
En kammarherre, tillkallad på en vink af
konungen, hade på hans tysta fråga upplyst honom om de
danska herrarnes namn.
“Mina herrar,“ tilltalade konungen dem.
“Välkomna till mitt högqvarter! Men hvarföre ser jag
herrarna sakna sin tillbörliga prydnad? Hvar äro edra
väijor, mina herrar?“
“Eders majestät,“ svarade Gunde Rosenkran ds,
“vi ansågo oss icke tillständigt, fångne såsom vi nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
