Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Flickorna i Askersund. Berättelse från Carl XII:s tidehvarf - 10. Spekulationer på kyssen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var synd, att ingendera var med ute i morse;
jag sköt två harar, och hade jag haft ladd, så hade
jag nog knäckt den tredje till. Hvad tycker du, Karin,
när jag gick hem, så sprang det en hare öfver
borgmästarens rågåker, inte 30 steg ifrån mig. Jag hade
intet ladd, men jag lade ändå till ögat för ro skull,
ty en skytt kan icke låta bli det, skall du veta, Karin,
och vet du, Karin, när jag lade till, Karin, så ta mig
fan skrek icke haren, för han vet, när jag lägger till,
så osar det lik!“
“Helena!“ skreks inifrån byggningen af en röst
så skarp, som en barntrumpet! “Helena, kom in, hvad
står du der och gapar?“
“Mor ropar på dig, Lena!u sade Olof, i det
blodet steg honom upp i de hettande öronen. “Hon har
vaknat på rasande sida i dag. Gå in och var snäll
och beskedlig, min flicka! Jag skall tala väl vid henne
sedan, så att hon förlåter dig!“ Han lagade sig vid
dessa ord skyndsammeligen sina färde.
Helena rodnade och såg helt förvirrad ut, men
det var icke att besinna sig, då mor Sigrid ropade.
Den unga flickan hade lätt kunnat få göra om samma
dans, som för ett par år sedan, då rådman Olofs
flyttade till denna sin nya gård från en annan, som ’
han fått. Mor Sigrid hade vid flyttningen funnit för
godt, att alla hennes barn skulle lemna sina gamla
odygder i den gamla gården. Till den ändan
sammankallade hon, den sista stunden hon var i sin forna
stuga och skulle taga afsked af den, alla barnen, och
gaf de förskrämda stackrarne en risbadstu öfver laget
för att kunna föra dem sam teliga i en helsosam och
förbättrad sinnesstämning till det nya hemmet.
Nu stack hon ut hufvudet genom dörren, och
hennes öga — (det var en hetlefrad smeds skull, att
vi måste säga det i singularis) — hennes i sjelfva
verket i något slags grönt skiftande öga slungade några
blinkningar snarare än blickar öfver gården. “Aha!
Bensvarfvarens Karin! God morgon! Kom in, Karin,
medan jag bannar den här min gatstrykerska en smula
skrek hon, och hela hennes gestalt utsköt ur dörren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
