Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - August Karlssons korta äktenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
icke en sekund, och han hämnas eftertryckligt, otn han
mot förmodan blivit träffad. Framgången följer
honom, han vet vad han vill. Bakom sig äger han ett
fast stöd, ty morfadern avgudar sin dotterson.–-
Det hände en gång, att sommargästen under en färd
från staden till ön råkade Andersson på båten. Den
senare hade gjort ett lyckat kreatursköp och var vid
gott lynne. Förut hade de båda knappt talats vid, ty
Andersson misstror dem, som bo i städer, där man
anser sig veta allting, och där man enligt hans
förmenande särskilt ser ned på de troende. Vid
hemkomsten följdes öbon och sommargästen åt.
»Han har förstås hört en hel del om mej», trevade
Andersson sig fram.
»Åh inte just...»
»Månn tro det? Nå stor sak i va’ som säjs, jag
är den jag ä.» På vägen kom dottersonen springande
och ett förklarat skimmer lyste ur Anderssons alltid
klippska ögon. »Där kommer min pojk.» Han gav
ordet min en betydelsefull tonvikt. »Å den, han ä
äkta alltigenom. Kom inte å påstå annat. Hans knutna
högra hand slogs bekräftande mot den vänstras
flatsida och i denna åtbörd liksom i yttrandet låg
förklaringen till mångt och mycket, som förut synts
dunkelt. »Äkta! — Jo var lugn för det! Hos Simon
Andersson å hans finns inget annat.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
