Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ingenting annat än sväljde. Och med de råa bitarne kommo
tankekraft och viljestyrka tillbaka — trodde hon. Alltjämt
skrattande som ett litet själfsvåldigt barn öfver en oväntad
men efterlängtad gåfva satte hon sig upp och började
fundera öfver allt detta, som händt de sista... eller var det
ej de sista dagarne? Hon märkte, att hon måste anstränga
sig för att finna en utgångspunkt... nej, med det hade
hon icke tid. — Nej, att det verkligen fanns något ätbart
här i världen, det hade hon nästan förgätit, och en försyn,
det hade hon äfven glömt.
— Ni heter ju Lind? frågade hon blott för nöjet att
höra sin egen stämma.
Han nickade mot henne men gaf sig ej tid att svara,
han var upptagen med att slicka toften, där en fisk legat.
— Vi ska’ försöka hålla oss i närheten af dem,
menade han. — Kan ni ro, miss?
— Neej, men jag kan ju försöka.
— Jaså, hm? — Han stoppade snålt ett par
kvarglömda fiskfjäll i munnen, men spottade strax ut dem igen.
då de fastnade honom i halsen. — Ni ska’ få se, att vi
slå oss igenom, miss.
Hon fnittrade fortfarande som en liten bortskämd
barnunge, men hastigt mulnade hennes drag och klagande
utropade hon.
— Jag är törstig.
Han bleknade märkbart och en slö, undergifven fruktan
lästes i hans ögon.
— Tag en träbit i munnen, miss, det gör hvad det
kan. — Därpå yttrade han med ett pinsamt misslyckadt
försök att ljuga för sig själf: Jag tror ändå, att vi slå oss
igenom till slut.
— — —
När hon å nyo vaknade ur en orolig slummer, störd
af hemska drömmar om skeppsbrott och nödrop, skakades
hon af feberrysningar. Armbågar och fötter trummade i
svindlande snabb takt mot träet i jollens botten och i
hennes hjärna sjöd och bubblade det, som om allt med ens
sprungit sönder. Och med detta infann sig en ohygglig
beklämning, som tycktes vilja krossa hvarje ben, hvarje
nerv i hennes kropp, mala det till stoft, fint och lätt, som
vinden sedan skulle bära med sig ut öfver all världen.
På ett otroligt långt afstånd talade en grof stämma till
henne och frågade, hur hon befann sig, jämte en hel del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
