Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf av Geijerstam: Sverges östkust
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1ö4
geografien*
— Annat Var det, när Katrina var hemma. Då gick Per Olsson på
fraktfärd med skutan, så fort isen bröt upp, och tillbaka kom han inte,
förrän det frös till och han inte kom fram längre. Inte behövde han
segla, han, som är rika karlen. Men han kunde inte vara hemma — för
käringen.
Sådan var historien om Per Olsson. Så avskilda, ensamma och
svåråtkomliga som många av öarna ligga, är det icke att undra på, om
egendomliga människoöden där växa fram, både på ont och _på gott.__ Men
mest berätta oss de alldagliga människoödena om livet i skärgården.
Det låg en gumma och dog ensam i en stuga en gång, medan
hennes man var ute på vandring genom snön för att skaffa hustrun litet
mjölk, det enda hon längtade efter och förmådde dricka. Det hade varit
en lång snövinter. I skogen fanns ingen väg. Ensam och halvt
översnöad låg stugan. De båda makarnas enda ko hade sinat av brist på
hö, och det fanns ingen annan råd för mannen än att lämna hustrun
ensam och gå den långa vägen genom skogen till bonden i byn, där det
fanns mjölk.
Den vägen blev honom lång. Ty Söderberg var gammal själv, och
ofta måste han stanna i snön för att vila sina giktbrutna ben. Länge
var han också borta. Och när han kom tillbaka, låg hustrun död i
sängen. Han svepte henne själv och lade henne i en bädd ute i båthuset.
Där fick hon vänta länge, innan snön smälte undan så mycket, att man
kunde föra den döda över till kyrkogården, dit det var mera än en mil.
När då likfärden skulle företagas, då gick den så till, att männen
förde kistan bort genom skogen, till dess den kunde sättas i båt.
Därefter gick färden med kälke, som bar båten fram till den punkt, där
isranden tog slut. Där bytte båten och kälken plats, så att nu bar båten
kälken och kistan. Därefter rodde männen, till dess att isen åter tog vid.
På så sätt nådde man äntligen kyrkogården, och den döda fick frid.
Länge levde sedan Söderberg i den ensamma stugan, och när han blev
riktigt gammal, glömde han ibland, hur mycket tungt han varit med om.
I stället mindes han, hur ung och glad ban var en gång, hur han friat
en midsommarafton, och hur dansen då gick på logen, där fiolerna
spelade »scottish». Och satt han i båten och det blåste bra, kunde det hända
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
