Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jens Raabe: Tyskland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12-1
GEOGRAFIEN
husmodern och spinner, medan far med den långa pipan i handen sörplar
i sig den stora kaffekoppen, varefter han strövar omkring och titlar in
på logen för att mäta upp säden med kritan i hand. — Så blir det kväll.
Hästtrampet bebådar de hemvändande jordarbetarnas ankomst, och snart
sitter folket åter omkring faten.
Den lilla återstoden av dagen förgår på olika sätt. — Dagsverkarna
gå från gården. I den ombonade och varma folkstugan sitta pigorna vid
den surrande rocken, medan en drängpojke skalar potatis, rovor och
kålrötter till morgondagen. Rättaren sitter med sin rykande pipa och läser
i en bok, full av vackra historier. Också i dagligstugan sitter man
fördjupad i läsning eller samtalar omkring bordslampan. På slaget tio gå
alla till vila, och snart råder djup stillhet i det stora, annars så livliga
huset. Men den omtänksamma husmodern gör sin sista rundgång genom
rummen och ser överallt efter ljus och eld.
En blick på kartan visar, vilken enastående lång kamp mot elementen
Nordfrislands öar ha haft att utkämpa under århundradenas lopp. Den
rad av öar, som sträcker sig från den holländska staden Helder till
Jyllands sydvästligaste punkt, är lämningar av ett en gång last
sammanhängande land, som havet har rövat från den frisiska folkstammen, vilken
»är som fisken och bor i vattnet». Och vikar sådana som Zuidersjön
och Dollartbukten vittna om havets segerrika makt. Stormiloden har
gjort anlopp efter anlopp mot jordvallarna. Då ljöd strandvaktens rop
på hjälp: »Stormiloden nalkas!», och klockorna klämtade sin entoniga
sång ut över landet. Från byarna strömmade folk till, och män, kvinnor
och barn släpade fram jord och stenar för att utfylla hålen i jordvallarna
och stärka fördämningarna. När stormfloden fyllt sitt värv, tog folket
åter friska tag och byggde nya och starkare vallar, som nästa gång skulle
bättre trotsa havets raseri.
Men de glupska böljorna läto ej alltid frånhända sig sitt rov; det
visar skildringen av en bland de fruktansvärdaste olyckor, som någonsin
ha drabbat vår världsdel. Den 10 oktober 1634 låg den gamla
nordsjöstrandens grönskande, bördiga lågland, det frisiska »Utlands» glädje, kraft
och stolthet, utan att ana det förskräckliga öde, som "väntade det från havet
därutanför. Efter oändliga sorgliga erfarenheter litade inbyggarna ändå på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
