Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från idiotanstalten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han trotsigt. Han såg för sig sina långa år av
slavarbete i fånglägren och gruvorna. »Och arbetet har
heller aldrig gjort något för mig.»
Det blev en brydsam tystnad.
Han såg på henne, förvirrad och hetsad av sin
vaknande faderslängtan, ledsen över sin häftighet och
bråkande sin hjärna med att hitta på något att säga.
Hon såg bort, med blicken riktad på molnen, och
han slukade henne med ögonen. Han sträckte ut
handen förstulet och lade den mot fållen av hennes lilla
klänning. Han tyckte att hon var det underbaraste
i världen. Vakteln kallade ännu från snåren, och alla
höstens ljud tycktes plötsligt bli mycket starka. Han
kände sig så ensam och övergiven.
»Jag är... jag är ingen bra karl», mumlade han
hest och ångerfullt.
Men utom med en blick ur sina blå ögon fäste
hon sig ej vid hans yttrande. Tystnaden var
brydsam-mare än någonsin. Han tyckte att han skulle
kunna ’ge hela världen bara för att få kyssa kennes
klädningsfåll ’som hans hand vidrörde. Men han var
rädd för att skrämma henne. Han grubblade på
något att säga, slickade sina torra läppar och sökte
förgäves säga någonting, vad som helst.
»Det här är inte Sonomadalen», förklarade han
slutligen, »det är älvlandet, och ni är en älva.
Kanske jag sover och drömmer. Det vet jag inte. Ni
och jag veta inte vad vi skola säga till varandra,
ty ser ni, ni är en älva och vet ingenting om annat
än det sorn är vackert, och jag är en man från den
onda, dåliga världen.»
Sedan han åstadkommit så mycket, flämtade han
125
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
