Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havsbandets eremit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oemotståndligt driver honom ut till ett hårt och
strävsamt liv i havsbandet. Nej, vår gode Alexander
är icke någon skärkarl i detta ords egentliga
mening. Han är snarare en parodi på en sådan. Det
är skärgårdens underbara vår och ännu underbarare
sommar som alltsedan ungdomen tjusat och trollbundit
honom till den grad, att han tycker sig icke kunna
leva och andas annorstädes än här ute bland de öde,
obebodda skären. Havets eviga oro har gått honom i
blodet och driver honom som en vandrande våg från
strand till strand.
Under sin ständiga odyssé har även han ett Scylla
och Charybdis att undvika, och det är människorna
och deras ständiga arbetsjäkt. – Endast när
det börjar bli tomt i brödpåsen eller kaffedosan,
vänder han stäven mot hemlandet för att kila upp till
handelsboden ett tag. Och så ibland när ensamheten
plötsligt blir honom outhärdlig, och han måste
i land för att icke glömma bort att tala. Liksom
alla ensittare, då de komma tillsammans med andra
människor, blir han vid sådana tillfällen mer än
skäligt talför och meddelsam. Då kan han ibland
berätta om sina märkliga äventyr i främmande länder
under ungdomsårens långfärder till sjös och om alla
sina upplevelser bland skären under årets alla tider
och dygnets olika timmar. Och när han berättar,
gör han det så, att alla med eller mot sin vilja
måste höra på – talar med en viss självkänsla och
överlägsenhet i tonen, men för övrigt väl och visliga
såsom det höves en filosof.
Men eljes vill han helst vara i fred, och då en båt
närmar sig det skär, där han för tillfället slagit
ned sina bopålar, får man vanligen se honom likt en
skygg fågel taga till vingarna eller rättare sätta
till segel, långt innan den besökande hunnit i land.
För tusan, det kunde ju hända, att det var någon
som ville ha honom med ut på slåtterarbete eller
skötläggning! – Nå ja, nog för att han kan
arbeta, om han vill! Det har nog folket där borta i byarna
reda på. – Men just i dag, i detta härliga väder,
när himlen är så klar och sjön så blå. Nej, det
passar honom verkligen icke! Sommaren är så kort,
och han vill njuta av den, så länge den varar. Tids
nog kommer vintern, då han får sitta och kura
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
