Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Efterlämnade dikter - En död poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE
II
Din första ungdom följde dig till livets slut.
Var natt den stod i dörren med sin tysta fråga,
och genom åren kände du som skam och plåga
hur huden hårdnar och hur såren plånas ut.
Å detta, att ej låta udda vara jämnt,
å detta, att ej söva bistra samvetsnöden!
Beständigt såg du, där det vimlade av öden,
ditt ursprungs fattigblick, som vädjade förskrämt.
Din dikt drogs in i skydrag från passionens rus.
Sekunden smattrade fanfarer i ditt öra
— och ändå var du vårlig ömhet, rädd att röra
en blomkalk, skimrande av överjordiskt ljus.
En mjältsjuk svartalf bet sig vid ditt hjärta fast.
Du höll det fritt ändå från allt som kunde hämma
— likgiltighetens tal och kompromissens stämma —
och höll det fritt ännu den stund då hjärtat brast.
Det våras åter, och i kväll i Vasastaden
står kanske någon pojke som du stod en gång
och ser en stjärna blossa över husfasaden
och känner hjärtat bräddas av omätlig sång.
Din rena aska gömmes i den goda jorden.
En storm har stilla domnat bort. En eld har släckts.
Men stormen virvlar upp och elden tänder orden
på nytt och jämt på nytt i dina dikters text!
1941.
240
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
