Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Överste Chabert
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
Grevinnans handlingar, tonfallet i hennes röst, som åter
blivit älskvärt, voro alldeles tillräckliga till att lugna
vreden hos översten, som lät föra sig ända till vagnen.
»Nåväl, stig då upp!» sade grevinnan, då betjänten
fällt ned fotsteget.
Som genom ett trollslag fann han sig sitta bredvid sin
hustru i kupén.
»Vart skall fru grevinnan? » frågade betjänten.
»Till Groslay», sade hon.
Vagnen satte sig i rörelse och rullade genom hela Paris.
»Min herre!» sade grevinnan till översten med en röst,
som uppväckte en av dessa sällsynta känslor i livet, som
uppröra allt inom oss.
I dessa ögonblick skälva hjärta, fibrer, nerver, anlete,
kropp och själ. Liv tyckes inte finnas hos oss; det lämnar
oss och meddelar sig som en smitta, överflyttas med
blicken, med röstens tonfall, med åtbörder och påtvingar
andra vår vilja.
Denna gamla soldat darrade, då han hörde detta enda
ord, detta första, förskräckliga »min herre!» Men så var
det också på en gång en förebråelse, en bön, en förlåtelse,
ett hopp, en förtvivlan, en fråga, ett svar. Detta ord
innebar allt. Man måste vara skådespelerska för att kunna
inlägga en sådan vältalighet, så många känslor i ett ord.
Det sanna kan icke fullständigare uttryckas, det lägger icke
blott allt i dagen, utan förråder också allt, som finnes i det
inre. Översten kände tusen samvetskval över sina
misstankar, sina fordringar, sin vrede och slog ned ögonen för
att icke låta märka huru upprörd han var.
»Min herre», återtog grevinnan efter ett ögonblicks
uppehåll, »jag kände mycket väl igen er!»
»Rosina», sade den gamle soldaten, »detta ord är den
enda balsam, som kan komma mig att glömma mina
olyckor. »
Två stora tårar föllo heta på hans hustrus händer, som
han tryckte med faderlig ömhet.
»Min herre», återtog hon, »hur kan det vara möjligt att
ni inte förstått, att det måste kosta på mig oerhört att
visa mig inför en främling i en så falsk ställning som min!
Om jag måste rodna över min belägenhet, så låt det åtmin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
