- Project Runeberg -  Damianus ā Goes i Lappland /

Author: Damianus ā Goes, Olaus Magnus - Tema: Sápmi and the Sami, Geography, Maps and cartography
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Veklagan
öfver det
lappska folkets nöd.

Deploratio Lappianae gentis

av den portugisiske riddaren
Damianus à Goes 1540,

i översättning av Gösta Thörnell, 1915

Det synes mig ej obefogadt, Helige Fader, att i begynnelsen af detta lilla verk - alldenstund, ju äfven hvad jag här ämnar säga syftar till tron och kyrkans enhet - nämna något om Johannes Magnus Gothus, ärkebiskop i Upsala i Sveriges rike, för att sedan från honom övergå till det beklagansvärda lappska folket.

Denne Johannes Magnus Gothus är en man, född af goda och burgna föräldrar, ovanligt kunnig i de heliga skrifterna, utmärkt för en oförvitlig vandel och så hängifven den romerska kyrkan, att han för dess skull förlorat den lysande ärkebiskopsstolen i Upsala jämte de därtill hörande intäkter, hvilka uppgå till omkring 40,000 gyllen årligen, och därjämte sitt fädernegods.

Sedan han sålunda mistat värdighet och ägodelar, har han drifvits hit och dit af ödets böljor. Länge lefde han undangömd i Danzig i Preussen i knappa omständigheter. Då jag i min konungs ärenden uppehöll mig i denna del af Tyskland, sammanträffade jag därstädes med honom och hans broder Olaus Magnus Gothus och knöt med dem ett oupplösligt vänskapsband. Sedermera återfann jag dem oförmodadt i Vicenza i ännu mycket torftigare förhållanden än tillförene. Från den utkant af världen, där de förut vistades, hade de funnit sig föranlåtna att begiva sig till denna stad på grund af det där utlysta konciliet, till hvilket de satte vissa förhoppningar med hänsyn till sin egen betryckta ställning. Konciliet vardt emellertid omsider uppskjutet. Då voro dessa goda män redan fullständigt utblottade på alla sina ägodelar, hvilka de, sålänge de ännu vara mera betydande, ofta användt som medel i kampen för den romerska kyrkans sak i nordanlanden, en kamp, som de ännu alltjämt skulle hafva fortsatt, så framt de gynnats af lyckan. De flyttade nu öfver till Venedig för att där söka sitt uppehälle af andras frikostighet eller genom eget arbete, framför allt genom att meddela undervisning; ty några andra medel hade de ej att lita till förutom herrans hjälp, till hvilken de satte hela sin förtröstan. Vid deras ankomst till sagda stad var patriarken i Venedig, Hieronymus Quirinus, den ende, som beredde dem ett vänligt mottagande, i det att han lät dem vistas i själfva patriarkpalatset såsom sina gäster. Där hafva de sedan dröjt kvar intill denna dag i förbidan på det uppskjutna konciliets återupptagande.

Under denne mans ärkebiskopsstol i Upsala hör äfven en del af den vidsträckt provinsen Lappland.

Dennas infödda befolkning lefver i fullständig okunnighet om Kristi, vår Frälsares, bud, ett förhållande, som, efter hvad jag under min vistelse i dessa landsändar förnummit af många goda och trovärdiga män, har sin grund i prelaternas och adelns skändliga vinningslystnad och girighet. Ty om lapparna vore kristna, skulle de vara fria från de skatter och gärder, med vilka de nu såsom hedningar betungas, under det att adeln och biskoparna rikta sig däruppå. Därför förmena de dem att blifva kristna af fruktan att, i fall de blefve underlagda Kristi ljufliga ok, någon lumpen vinning skulle undandrages deras eget tyranni och roflystnad och någon minskning uppstå i det gärder, hvarmed detta ömskansvärda folk skändligen och utan måtta plågas och förtryckes jämväl av konungarna. Också kunna dessa ej förlika sig med den tanken, att lapparna genom att omvändas till kristendomen skulle fritagas från att gälda dem långt större skatter, än andra kristna erlägga till sina furstar. Så sätta de denna smutsiga och gudlösa vinning öfver tron och den kristna religionen och akta för intet så många själars frälsning. I sanning kan man säga, att de, ehuru i besittning af himmelrikets nycklar, hvarken själfva där ingå, ej heller tillstädja andra att göra det. Väl månde detta kallas en omättlig girighet, en gudlöshet, som ej får fördragas utan fastmer måste af alla fromma hjärtan med vapen och skrifter, ja, med alla medel bekämpas.

Utan tvifvel skulle den ock vid denna tid hafva varit stäfjad, om denne gode man blifvit återinsatt i sin forna värdighet. Ty han har ingen högre åstundan, ingen ifrigare diktan och traktan, än att detta folk måtte varda fördt till Kristi tro. Intet bereder honom djupare sorg, än att dessa arma får ännu äro fångna i sin gudlösa vantro och ej på hans tillskyndan (såsom han ofta tänkt) fått genom den kristna trons anammande blifva Kristi får. Han klagar ej så mycket öfver, att han blifvit fördrifven från ärkebiskopsdöme och fädernegods, som däröfver, att han saknar makt, bistånd och tillgångar för att kunna bringa den lappska landsändan läkedom, föra den under Kristi ok och förena den med den romerska kyrkan.

Detta har han ock sedermera upprepade gånger betygat för mig i sina bref. Härmed kände jag mig dock själf ännu ej till freds, hvarför jag i slutet af min skrift om den höge presbytern Johannes' första beskickning (som jag tillägnade Johannes Magnus Gothus själf) med skärpa förde saken på tal; och då jag icke ens därmed ansåg mig hafva gjort till fyllest i detta ärende, uppmanade jag i bref Erasmus Roterodamus att i skrift göra sig till förespråkare för densamma. Sedermera, då jag under fem månaders tid vistades i hans sällskap i Freiburg i Breisgau, talade jag personligen med honom om samma sak. Tack vare dessa påminnelser hade han ock beslutit att utgifva en utförlig skrift i detta ämne; men genom dödens mellankomst gick det material, som han redan hopsamlat för sitt arbete, till spillo. Icke desto mindre har han i sin Ecclesiastes ej förtegat denna skändliga gudlöshet, hvilken i sanning är sådan, att den i viss mån kan sägas draga öfver alla kristna, åt hvilka makt och lärdom blifvit beskärda af Gud, en skuld, för hvilken straff kommer att kräfvas af dem vid den yttersta domen inför Kristi, den rättfärdige domarens, ansikte. Må då de kristnas monarker se till, huru de månde kunna stå till svars för så många förtappade själar på den yttersta dagen inför Kristi domstol, där intet rum är för nåd och förlåtelse och där kryperi ock inställsamhet ej varda godtagna. Dock - Du, Helige fader, är numera den ende, som kan råda bot på detta onda. Du allena är den, som kan visa detta folk Herrans vägar och styra deras steg, så att de rätt vandra på dem. Blott Du skall mäkta friköpa dem från afgrundens nedersta djup; genom Dig skall möjlighet beredas dessa små att nalkas Kristum; genom Din högra hands kraft skola de kunna varda frigjorda från djäfvulens fjättrar och snaror samt komma till åtnjutande af Kristi återlösnings rika frukter i denna tiden och den tillkommande. Si, hvilken ärans segerpalm Du skall hembära, om Du varder den arbetare, genom hvilken denna myckna skörd inbärgas i Kristi lada. Och det råder ej tvifvel därom, att Du skall inbärga den, allenast Du griper verket an.

I denna dag äro jämte Gustaf, Sveriges och Götes konung, åtskilliga stormän afskilda från den romerska kyrkan. Äfven inom själfva rikena finnas åtskilliga, som hysa rakt motsatta tänkesätt. Till bäggedera kan Du i kraft af Din värdighet och Ditt herdekall aflåta bref och vid Kristi sår (ty Honom bekänna alla, änskönt de afvika från själfva den romerska kyrkan, såsom Guds son och vår Frälsare) besvära dem, att de måtte låta det östliga och västliga Lappland jämte de vidsträckte provinserna Finmarken, Scricfinnia och Biarmaland, hvilka till större delen ej känna Kristum, komma under hans ljufliga ok, så ock att de ville af dem blott taga och utkräfva så mycket, som andra kristna furstar äro vana att sin rätt likmätigt fordra eller på frivillighetens väg erhålla af sina undersåtar.

För detta ändamål böra, synes det mig, icke allenast bref, utan ock några lärda och för en helig vandel kända män utsändas, på det att dessa provinser måtte varda förenade med den romerska kyrkan genom Kristi tro. När de samt med det etiopiska folket blifvit förda till lydaktighet under Kristi sanna lag, då skall, om än folken vredgas, likväl Herren, som tronar öfver Cheruhim, råda och jorden själf röras till jubel och många öar fröjdas.

Faren väl, Helige Fader, i Kristo Jesu.

Löwen den 1. September 1540.



Project Runeberg, Tue Sep 5 20:39:13 1995 (runeberg) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/goes/goes1.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free