Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Berättelsen om hur Ivan Ivanovitsch och Ivan Nikoforovitsch blefvo ovänner - Sjette kapitlet. Af hvilket läsaren lätt kan få reda på allt som innehålles deri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstod att skämta på ett sätt, som behagade alla.
Till och med en lång, mager herre i frisrock och
med plåsterlapp på näsan, hvilken herre hittills suttit
tyst i ett hörn utan att ett ögonblick förändra uttrycket
i sitt ansigte, trots flugornas noggranna undersökningar
af hans näsa — till och med denna herre steg upp
och närmade sig gruppen, som omgaf den enögde Ivan
Ivanovitsch. »Hör på», sade Ivan Ivanovitsch, då
han tyckte, att han samlat en tillräcklig mängd åhörare
omkring sig — »hör på, i stället för att ni nu stå
och gapa på mitt blinda öga, låtom oss försona två
af våra vänner med hvarandra! Ivan Ivanovitsch håller
nu som bäst på att språka med gummorna och
flickorna der borta... skulle vi inte i all tysthet kunna
ta och skicka efter Ivan Nikoforovitsch och fösa i
hop dem på något sätt?»
Alla antogo enhälligt Ivan Ivanovitschs förslag
och beslöto att omedelbarligen skicka bud till Ivan
Nikoforovitsch och bedja honom att ovilkorligen komma
till middagen. Emellertid tillkom den vigtiga frågan,
hvem som skulle anförtros ett så grannlaga uppdrag.
Man var mycket tvehågsen och tvistade länge om
hvem som borde anses mest bevandrad i diplomatiska
konstgrepp. Slutligen föll valet på Anton Prokofjevitsch
Golopus.
Det är kanhända först på sin plats att göra
läsaren bekant med denna märkvärdiga personlighet.
Anton Prokofjevitsch var en fridfull man i ordets
fulla bemärkelse. Gaf någon af stadens notabiliteter
honom en halsduk eller ett par byxor, så tackade
han; knäppte honom någon helt lätt på näsan, tackade
han äfven. Frågade honom någon: »hvarför, Anton
Prokofjevitsch, har ni kanelbrun rock och blåa
ärmar?» svarade han: »vänta och låt mig slita på den,
så blir den nog kanelbrun hel och hållen!» Och han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
