Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Hedna-tro - § 82. Trädens tydor. Heliga träd och örter - § 83. Djuren såsom mythiska väsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin från flidren ärfda, gamla goda sed, ända fram i
Biskop Wallq vists dagar.
§ 83. Likasom i tingens morgon hela naturen
lefde ett högre lif, samt stenen och alla träd i
skogen kunde tala, så har ock folksägnen bibehållit
hågkomsten af den tid, då djuren ännu kunde
tala Djuren voro då mythiska väsen, likställda med
det äfven mythiskt fattade menniskoväsenet, och
men-niskan förstod ännu det språk, som de talade till
henne och till hvarandra inbördes.
I den tiden, när djuren kunde tala, sade fåret
till menniskan:
kallar du mig får,
vill jag från dig gå;
men kallar du mig söa,
vill jag kläda dig och föda.
Derföre tilltalar Wärendsbon aldrig sina får annat
än söerna eller vissorna. — Råttan sade:
du fnasar det jag biter;
men du får äta det jag s—r.
Också är ingen i stånd till att freda sina kornbingar,
att de ju bli smutsade af råttan.—På samma tid bad
ock hästen, att han skulle få äta ren säd på
julafton. När derföre Wärendsbon än i dag, efter
gammal sed, gifver sina hästar säd till julen, säger han
att det är, för att de ha så begärt, den tiden
när de kunde tala.
Med hvarandra inbördes lefde djuren ett
oskuldsfullt naturlif, som ännu ihågkommes i folksägnen och
i den ur sägnen utvecklade yngre djurfabeln.
Gräshoppan gick till myran om vintem och bad om
mat. Myran frågade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
