Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
i fröjd och gamman. Ute j^rde snön allt skarpare,
och jag kände mina ben bli allt svagare.
Från gatornas vimmel vände jag mina steg
mot Kungsträdgårdens ödsliga alléer. Hvart skulle
jag taga vägen, hvar få luta mitt hufvud på
julafton? Det lyste i Jakobs kyrka, där var aftonbön,
där inne var varmt och jag gick in. Orgeln
brusade och sången ljöd. Jag sjönk ned på en bänk
och drömde. Jag har aldrig varit djupt gudfruktig,
men jag tror jag bad till Gud om litet mat, om en
bädd för natten — och att hin måtte ta alla skojare
till teaterdirektörer. Folket strömmade åter ut ur
kyrkan och jag följde med ut i kölden och snöyran.
I västra allén mötte jag en ensam flicka Hon
var lång, blond och smärt, tycktes vara omkring
tjugo år, och redan vid ett flyktigt ögonkast såg
man att hon tillhörde dessa skumraskets stackars
fjärilar, hvilka sällan visa sig i dagens ljus.
Vi betraktade hvarandra och vände oss om
samtidigt och — jag vet ej hur det kom sig, men
snart gingo vi sida vid sida, båda i början stumma.
Jag såg blott att flickan hade ett par blå, milda
ögon och att hon bar en ganska tunn, sliten kappa.
»Hu, hvad det är kallt!» började hon med mjuk
röst., »Du skall väl gå hem?»
»Jag har intet hem, jag är husvill och har inte
ett öre,» sade jag med matt stämma.
»Så illa! Stackars gosse! Följ då med mig!
Vi kunna ju prata en stund, jag skall tända en
liten brasa — det är icke så långt bort jag bor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
