Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
149
sina ringa och olyckliga att uträtta sina stora, milda
kärleksverk. Välsignelse öfver dig, arma,
godhjär-tade Magdalena!
Snart kom min välgörarinna igen, och med
glädjestrålande blick satte hon på bordet en stor
skål med rykande risgrynsgröt samt en tillbringare
med mjölk.
»Så där,» sade hon, »nu ska’ vi inbilla oss att
vi sitta i vårt eget hem mellan far och mor och
fira riktig jul. Jag träffade en af de andra flickorna
och bad att få ligga inne hos henne i natt, så att
’gossen’ ska få ensamt rum. Det var sant, här är
socker» — hon tog upp en strut ur
klädningsfickan — »det är ju icke julafton mer än en gång
om året och — litet gentilt får det vara, om man
också är en stackare!»
Vi åto och småpratade. Så småningom
kommo vi in på allvarliga ämnen, och jag kunde förstå
att Annas historia var den gamla vanliga. En
tjänstflicka utan huld och skydd, förförd, på
utförsbacken och så en dag prostituerad, utan att hon
själf knappast vetat hur det gått till — allt det där
berättade hon med illa undertryckt vemod och
slutade med ett omedvetet citat af Shakespeares Ofelia:
»Ja, herre Gud, nog vet man hvad man är, men
aldrig hvad man bitr.-»
När vår supé var till ända, reste Anna sig
upp, röjde af bordet och sade i det hon räckte mig
handen: »Nu skall ’gossen’ sofva godt. Tag ur
nyckeln och var som hemma här.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
