- Project Runeberg -  Gotlands land och folk /
318

(1871) [MARC] Author: Alfred Theodor Snöbohm
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tillägg till sednare afdelningen - Lynne, sägner, seder och lekar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

318

Gotländska folksägner.

«Bjäro» är ett slags husdjur hos trollqvinnorna, hvilka sjelfva
tillverka dem (jag har glömt af hvilka materialier) och gifva dem lif
(med sin mästares hjelp naturligtvis) och använda dem att dia
andras kor och såmedelst skaffa sin husbondfru både mjölk och smör
på andras bekostnad. För att utröna om en person, som förmodas
hafva «bjäro», verkligen är skyldig dertill, anses följande recept fullt
ändamålsenligt. På en korsväg skall man i midnattsstunden bränna
nio slags ved och dervid nämna den misstänkta personens namn, då
hon ovilkorligen måste inställa sig vid korsvägen. Ännu för några
och trettio år sedan skall, efter hvad författaren hört uppgifvas, ett
dylikt experiment anställts vid den korsväg, som finns några
stenkast från hans nuvarande bostad, och personen, som misstänktes (en
ännu lefvande käring), skall hafva, nästan oklädd, infunnit sig midt
i natten, uppgifvande att hon sökte efter något som hon tappat.
Käringen, som grannt märkte hvad man förehade på korsvägen,
nedskällde duktigt dem, som experimenterade; men hvad halp det?
Hennes rykte blef aldrig en bit bättre efter den betan.

Hafsfrun låter nu för tiden icke afhöra sig, åtminstone icke här
uppe i landet, der författaren är bosatt. Förr lär hon haft godt öga
till raska och hyggliga strandkarlar, som kan inhemtas af följande
sägen.

En natt lågo några fiskare i en strandbod vid ett fiskläge på
nordvestra kusten. Då fingo de se en hand, en vacker qvinnohand,
sträckas in genom dörren, men ingen af karlarne vågade fatta i
handen, hur inbjudande den än såg ut; de fruktade för hafsfruns och
hin håles arga list. En af båtkamraterna, en rask, ung, nygift karl
från Kinnare i Lummelund, var ej med dem «i then natten», men
den följande, då de åter lågo i sin bod och Kinnaren var med,
omtalade de tilldragelsen för honom. Han förebrådde dem deras
mesaktighet och beklagade att han ej hade varit närvarande vid
tillfället, ty han skulle ej undandragit sig att mottaga det erbjudna
handslaget. Sagdt — och åter insträcktes den vackra qvinnohanden
genom dörren. Kinnaren, en man bakom ordet, närmade sig genast
handen och fattade i den. Derpå sågo kamraterna honom, hållande
den insträckta qvinnnohanden, gå ut genom dörren. De väntade en
lång stund på hans återkomst — han kom icke. Slutligen gingo
de ut för att söka honom, men han stod ej att upptäcka — han
var och förblef borta. Tre år derefter, sedan hon begråtit sin
förlorade man, stod hans unga hustru brud för andra gången. Då

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 05:12:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/gotlands/0326.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free