- Project Runeberg -  Gralstänk /
Frågande svar och obesvarande frågor om ont och gott

(1898) Author: Gustaf Fröding
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
FRÅGANDE SVAR OCH OBESVARADE
FRÅGOR OM ONT OCH GOTT
 
I
Är jag ett frö,
bestämt att ej dö
i evigt oändliga tider?
 
Kanhända ett val mellan växa och dö
är ställt för vart levande frö
och medlet är synder och strider?
 
Kanhända förbleve jag frö,
oskyldigt och rent som snö,
men ännu alltjämt blott frö,
om icke jag syndar och lider?
 
II
Jag vill icke tro, fastän manerna
mig tvingat i dröm och visioner,
att drift, som är sund, ej är bud,
vill tro såsom förr att titanerna
likt helgonen ock äro toner
i livsalltets helenhetsljud.
 
Vill tänka mig vilsegångsvägarne
som ovanda jaktäventyren
i skogar, dem ingen beträtt,
vill tro att de villade jägarne
från irrfärd i svekfulla myren
till sist vandra hemvägen rätt.
 
Men hitta de ej på förvirrande
stråt, vill jag tro att de dödas
av hunger och matthet rätt snart,
jag vill icke tro, att de irrande,
än levande, evigt förödas
som pinat och vanvettigt stirrande
väsen av djävlars art.
 
III
Om jag alltid blev kvar
där mitt hemmavid var,
inom gränsen av yttersta logen
- kanhända jag hade ej lärt mig jakt,
ej lärt mig att kringströva oförsagt
och stängts från det vida av skogen.
 
IV
Går mig också illa,
bär det ock till döden,
när jag blint går vill,
- kanske utan villa
kan jag dock förspilla
mina framtidsöden,
när jag blott står still.
 
V
De, som vilse vandra,
nya stigar leta,
varav sedan andra
hava gagn att veta.
Där i gångna dagar
fäder vilse irrat,
nu på stigar kända
deras barn kanhända
gå och återvända
tryggt och oförvirrat
som i hemmets hagar.
 
VI
Det onda är icke att sökas,
som vore det gott att finnas,
som vore ett ont ett gott
- ont är att övervinnas,
så att det goda ökas
genom det prov det bestått.
 
VII
Är månne ont en makt
levande själv som det godas,
lever och växer och frodas
såsom ett livsfrö i jorden lagt?
Är så ock skrivet och sagt,
så icke jag ville skriva,
tanken ingiver mig: Skriv:
ont till det goda är blott
ejet, det negativa,
ont är ett icke-liv,
ont är ett icke-gott,
ont är ett "dö",
icke ett "växa ur frö".
 
VIII
Feghet är brist på mod,
grymhet kanhända är
endast ett njutningsbegär,
vilket ej innebär
längre av kärlek en skymt av en återstod.
 
Feghet är alltså blott
sist dock ett icke-gott,
njutningsbegär är ett gott,
bristen på kärlek dess brott,
sökare, säg, har jag sanningen rätt förstått?
 
IX
Ett själviskt är gott i sig självt,
om lycka för mig det med själviskt menas.
Men uppstår ej ont, när min lycka ej enas
med det att min nästa får ock sin hälft?
 
X
Dock beständigt vetet växt i agnar,
- när en självisk man vill vara stor
och går ut att vinna makt och ära,
halvtnedtystad än min aning tror,
att den själviskt stores storhet gagnar,
att hans segers säd ock andra skära.
 
XI
När ur vardagslivets många hundra
uti vilka ringa ondhet är,
en vi välja ut att högt beundra,
en vi välja ut att hålla kär,
fast halvt ond vi misstro honom vara,
kanske är det då det onda bara
i vårt eget jag, som står och prutar
med rättfärdighetens krav och mutar
oss att se den onde som han vore
denne ädle, denne sköne, store?
 
Händer det dock ej, när ont som gift
smugit in hos någon verklig heros
och förgiftat halvt hans livs bedrift,
att av stort och gott han ännu ger oss?
- Är det icke då den store anden,
den i djupet sjunkne gudasonen,
kämpande och lidande i banden,
som vi älska ännu i demonen?
 
XII
Syns oss ej tigern god,
därför att han på lur
efter sin arts natur
törstar efter vårt blod,
gömd i en djungle vid Ganges' flod
- god är han dock för sig,
god för hona och ungar,
god är han ock för dig,
du, som på jägarstig
spjutet mot honom slungar,
dig gör han vaksam och vig,
manlig och stark med sitt djunglekrig -
 
Kommer du hem en kväll,
sedan vid Ganges' brädd
nyss du har slagit en tiger,
präktig är tigerns fäll
då till en hustrus bädd,
hennes som just ur ditt tjäll
vänlig och undrande stiger.
 
XIII
Men om jag ombads besvara
jenseitsmoralen med ja eller nej,
skulle jag tveka och sinna:
"ont är ett icke - gott är ett vara,
är det ett gott jag vill vinna,
vet jag min väg,
vandrar den ej,
stannar i lättjans förbidan
hemma bland vänner på gille
eller så litet förstår och förmår,
att jag dock går
dit jag i grunden ej ville,
alltså ej når
det, som jag eftertrår,
samtida, säg:
finns då en väg
ärligt och rätt förstått,
vilken om ont och gott
är på den andra sidan?
 
XIV
Dock kunde det ske att den lättjefulle
blott samkade kval såsom lättjefull
och således just för sin lättjas skull
blev tvungen att gå dit han skulle.
 
XV
Dock kunde det ske, om jag ginge
åt motsatt håll mot ett ämnat,
att detta så bittert sig hämnat,
att, hur jag än ville, jag finge
mig vända och gå dit jag ämnat.
Kanhända är så att förstå
hur jenseits om ont och gott vi gå!
 
XVI
Den kloke, som ägnar sin dyrkan
åt själviskhet enbart, han känner
att enslighet tär och förbränner
och vet: utan kärlek ej vänner
- förlamar han därmed ej styrkan?
 
Den starke, som ägnar sin dyrkan
åt själviskhet enbart, förlorar
han då ej vart stöd och förstorar
ej fiendskap fiendestyrkan?
 
Du vise som vet, är då svaret så:
förgäves i längden förspillda
de äro förutan det milda,
all klokhet och styrka - det milda
må med att de två må bestå?
 
XVII
Dock är mildhet stundom skenbart hård,
skenbart alltför hård att kunna bäras,
när med knivar vissna grenar skäras
från de träd som av en sjukdom täras
i en miltomhuldad apelgård.
 
XVIII
När nu ejet frätt det milda bort
klokt och starkt - om länge eller kort
än de leva kvar - så länge än de verka,
verkan god ännu av dem vi märka.
 
Till att vinna vinsterna den vann,
födde omild klokhet ej metoder,
varmed efteråt den milde kan
göra ädelt gagn åt vän och broder?
 
Omild styrka prövar kraften stark
hos en mild att stå emot och lida
i den brottning om att vinna mark,
varom omildhet och mildhet strida.
 
Men när klokheten och styrkan dö
blir ej själva själviskheten slö,
och när intet gott till stöd det har,
var är makten hos det onda, var?
 
Vad är grymhet, stödd av oförmåga,
kan den pina utan makt att tvinga
på en marterbänk ett offer ned,
vad är feghet utan kraft att springa
- är det ej som utan veke låga,
är det ej som flamma utan ved?
 
Om ej grymhet utan styrkans stöd
hos den grymme snart är död,
säg: förintas ej den grymme själv?
Och när feghet, som ej flykta kan,
ändå hos den fege ej försvann,
säg, förintas ej den fege själv?
 
XIX
Om resten av gott ur en ond kan försvinna,
den enbart onde, vi då kunde finna
i djupet av Hades, i eldens Gehenna,
väl icke sig själv såsom ond kunde känna,
ty det att sig själv såsom ond ha förstått
väl kräver, om också i litet mått
en känsla, en vetskap av gott.
 
Och gives det väsen av detta slag,
ha då de ej mistat sitt människojag
och tvingats av lagen i allnaturen
att bliva till verkliga djur ibland djuren
att oskyldigt lida och skada som de
och ej känna ångerns och tvivlets ve?
 
Är detta det äntliga slutet sist
för den, som all gåva till bättring mist,
förintelse, kommande sent eller snart
eller återgång till en lägre art?
Och kanske på nytt väckes livet, som flytt,
och kanske det sjunkna kan stiga på nytt?
 
Men måste jag tro på oändligt mått
av ont hos de ondes skara,
oändlig pina, oändligt brott,
och aldrig upphörande vara
- jag kräver av eder, som så haven sagt
ett bättre bevis än I hittills bragt!
 
XX
Det som kallas gott
är ej alltid gott,
det som kallas ont
är ej alltid ont.
Gode äro icke alltid
enbart gode,
onde äro icke alltid
enbart onde.
Månne icke gode göra
utan vilja stundom ont?
Månne icke onde göra
utan vilja stundom gott?
 
Att ur varats vida
allt av onde bida
som av gode gott,
att av godes lida
som av ondes brott,
när vid ondes sida
så de gode strida
så för ont som gott
- är ej sent och tida
så vårt varas lott?
 
XXI
Kommer ej ont av det motstånd
livets frön under livet möta,
verkningar, stora och små,
- växten att skava och nöta,
växten att trycka och stöta,
växten att torka och röta
- vilka allt starkare härda
därmed det levnadsvärda
eller föröda vad ej kan bestå?
 
XXII
Är det onda månne evigt till
såsom alltid på nytt uppstående,
i vart särskilt väsen alltid döende
eller dödande
varelsen, det är i,
när den ej kan bestå mot
branden, som förtär den
- evigt till såsom renande
slagguppblandade
malmen av ursprungsgott,
alltid skedande
användbart från ej användbart
eller förbrännande
det som ej uthärdar eld
- evigt till såsom renande,
eller förbrännande eld?
Alltså ej till som evigt ont
hos evige onde?
 
XXIII
Är månne missljudet till
blott för att lösas i välljud?
Krävas för livsalltets helharmoni
disharmonier som uppstå
helvetestjutlikt ur luften
vinande, piskande vågorna
bitskt och hätskt, tills i stormens
växande väldiga välljud
missljuden äntligen själva
måste som välljud försvinna?
 
Bleve den alltför stilla
livsalltets eviga frid,
gåve ej livsalltets sköte
evigt med flödande säden
upphovet ock till den eviga strid,
vilken kanhända skall uppstå,
stillna och uppstå och stillna,
växlande ständigt oändligt
i evigt framflytande tid?
 
XXIV
Att naturen utan skoning slår
det som ej dess egna lagar följer
ej kan bruka och ej rätt förstår,
ses av storm, som över havet går
och med spillror havets kuster höljer.
 
Men när livets utgestalt har krossats
som ett skeppsvrak, slungat mot en strand,
simmar livet, när var fog har lossats,
i en annan värld alltjämt i land?
 
Och i världen, dit de döde draga,
leves om igen blott samma saga
- segla ut i storm och spillror strö
vid den nya obekanta ö,
dit vi simmande för livet hinna,
eller finns det liv, som kan försvinna,
kunna väsen helt och hållet dö?
 
Kan på levnadsvrak, som sönderslås
mot en dödskust, dess besättning mista
sist sin sista rest och så dess sista
överblivna glimt av liv förgås?
 
XXV
Om för varje liv en sista stund
sätts, när det av brist på liv försmäktar,
är, fast hårt, dock detta en miskund,
det att släcka, vad ej leva mäktar.
 
Men om någon gud förutbestämt
någons liv att sjukna och förtvina
och förgås, ett annat att alltjämt
ondskefullt och pinat andras pina,
varför har han så förutbestämt?

Inknappat i april 1997 av Bertil Rietz.


Project Runeberg, Fri Jan 24 14:20:17 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/gralstan/04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free