Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sina hufvuden; somliga förde små barn i famnen, dem
dödsengeln befriat från jordens elände och bekymmer;
andra ledsagade en ålderstigen, som trött lagt sig att
hvila och utbytt sin skröpliga gestalt mot en barnaskepnad,
ty blott i den skepnaden slipper man in der uppe.
— Den vägen vill jag fara! — hyiskade Elin,
och i detsamma susade vingslag genom skogen, och
Elin kände sig buren högt, högt öfver jorden.
Månan bleknade, och himlen rodnade bort i öster;
här och der öppnade fåglarna sina ögon och gjorde sig
redo att helsa himmelens drottning; men Elin hade
lutat sitt lilla hufvud mot en tufva och insomnat vid
bäckens sorl, och elfvorna kysste henne vid afskedet
och gräto, så att Elins svarta lockar blefvo alldeles
genomvåta, och mossan glindrade öfverallt af elfvornas
tårar.
När solen gick upp och lyste mellan träden, kommo
tvenne vandrare och funno Elin och hennes fosterfar.
Gubben var död, det sågo de genast, men Elin sof,
tyckte de, så vacker och leende låg hon der på den
mjuka mossan. De försökte att väcka henne; men det
kunde de inte, ty hur var det möjligt? — Hon hade
ju valt den bästa vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
