Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Karin tryckte fastare hans hand och lutade sig närmare
hans bröst, men tala kunde hon icke.
—- Jag har alltid tänkt att du skulle bli min —
hviskade Johannes.
Karin såg upp i hans öga, och liksom dragen af hennes
blick böjde sig Johannes ned och kysste henne.
Ljudet af hastiga steg tätt bakom väckte de älskande
ur deras salighetsdröm, och då de sågo sig om, befunno de
sig öga mot öga med gubben Söder, som kom emot dem med
hotande uppsyn och beväpnad med en knölig gren.
— Far! — ropade Karin, och var nära att af
förskräckelse digna till marken.
Gubben sade ingenting, men sprang emot Johannes med
höjdt vapen.
— Slå inte! – ropade Karin ångestfullt och kastade
sig emellan fadren och Johannes, men gubben hvarken hörde
eller såg i sitt raseri, slaget föll och träffade Karin i
hufvudet, så att blodet ögonblickligen strömmade fram. Med ett
hjertslitande skri sjönk hon sanslös i armarne på Johannes,
som förgäfves sökt afvärja slaget med sin arm. Nu blef det
tyst en stund, ty nästan stelnade af fasa stodo både Johannes
och gubben, stirrande på Karins bleka ansigte, öfver hvilket
blodet sipprade ned. Grenen föll ur gubbens hand, och från
hans skälfvande läppar bröt fram ett halfqväfdt utrop: —
Mitt stackars barn!
Johannes sansade sig först. Varligt lade han Karin ned
på gräset, slet af sig sin halsduk, och sedan han fuktat den
med aftondaggen, började han att, så godt han kunde, förbinda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
