Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var gården tom, och på långt håll hördes rösterna från den
flyende skaran.
Nu kom Elin ut, och både hon och fadren gingo fram
till Erik, som låg afsvimmad, blödande ur ett stort sår, ty
1 fallet hade han slagit hufvudet mot en sten.
— Låt oss bära in honom, far — sade Elin.
Jan tog Erik på sina armar och bar honom in i stugan.
Elin tvättade blodet af honom, och då han kom till sans,
stod hon vid sidan af bädden, der han låg. Erik såg sig
frågande omkring, men plötsligt tycktes han påminna sig,
hvad som händt, och han reste sig häftigt upp, med vilda
blickar sökande sin motståndare. Då lade Elin sin hand på
hans axel och sade:
— Jag ber dig, Erik, var nu stilla.
Eriks ögon mötte Elins bedjande blick, och hans vrede
lade sig nästan mot hans vilja.
Jan kom fram till bädden och sade: — Att jag gjort
dig illa är ej min skuld. Hvarför skulle du också komma
i så dåligt ärende?
Jan räckte handen åt Erik, men han tog den icke,
utan sade:
— Hvar ä’ de andra?
— De ha gått härfrån.
Erik steg upp och ville till dörren. Men matt af
blodförlusten var han nära att falla, och skulle gjort det, om
icke Jan hållit honom uppe. Han måste åter sätta sig ned.
— Se så, stanna nu hos oss till i morgon — bad Jan.
— Ja ja, Erik, gör nu som far vill — bad Elin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
