Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Öfverblick af elektricitetslärans utveckling och förnämsta satser. De elektriska enheterna - 11. Elektriska strömmars verkningar sinsemellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
magnetnål. Denna upptäckt, som ingalunda kan tillskrifvas
en slump, utan snarare är att betrakta såsom en följd af
Örsteds teoretiska spekulationer öfver sambandet mellan
elektriciteten och magnetismen, meddelades åt den vetenskapliga
världen i en latinsk skrift [1], och den ledde inom kort till en
följd af märkvärdiga rön angående de båda nyssnämda
naturkrafterna. Det var i synnerhet Frankrike och England, som
lemnade rika bidrag till utvecklingen af läran om
elektromagnetismen. Sålunda upptäckte Arago, att när en järnstång
anbringas i en skrufformigt upplindad koppartråd, genom hvilken
en elektrisk ström föres, uppstår magnetism hos järnet, hvilken
varar så länge strömmen fortgår, men upphör med denna. Man
gjorde snart bruk af denna egenskap hos den galvaniska
strömmen för att erhålla mycket kraftiga magneter, och därigenom
öppnades ett nytt vidsträckt fält för utforskningen af magneternas
egenskaper. Det blef sålunda möjligt for Faraday att visa, att
magnetismen utöfvar verkan på alla kroppar, så att på en del
attraktion eger rum, under det att på andra, t. ex. vismut,
antimon, vatten, magnetismen utöfvar repulsion. Af synnerligt
stor betydelse i tekniskt hänseende blef Faradays iakttagelse,
att lika väl som strömmen kan framkalla magnetism, så kan
magneten i sin ordning alstra elektriska strömmar. Vi
återkomma snart härtill.
11. Elektriska strömmars verkningar sinsemellan.
- En af de vetenskapsmän, som ifrigast och med största
framgång fullföljde Örsteds forskningar öfver sambandet mellan
magnetismen och elektriciteten, var den franske matematikern
Ampère (1775-1836). Denne fördes härigenom till den
slutsats, att två elektriska strömmar böra utöfva en inbördes verkan,
och han fann ock vid försök häröfver, att om två metalltrådar,
hvarigenom strömmar gå, äro i grannskapet af hvarandra, eger
attraktion rum mellan dem, om båda strömmarna gå åt samma
håll, men däremot repulsion, om de gå i motsatta riktningar.
Han härledde äfven den allmänna lagen för den verkan, som
två element af elektriska strömmar utöfva på hvarandra, samt
fann därvid bland annat, att denna verkan är omvändt
proportionel mot qvadraten på deras afstånd. På grund häraf
utvecklade han en ny gren af elektricitetsläran, elektrodynamiken,
som i synnerhet af Weber blifvit bearbetad. Ampère lyckades
äfven att förklara orsaken till det nära sambandet mellan
magnetismen och elektriciteten, i det han ådagalade, att en magnet
förhåller sig i elektriskt hänseende såsom en s. k. solenoid, eller
såsom ett antal parallela, cirkulära ledare, hvarigenom strömmen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
